måndag 5 februari 2018

MONSTRET I SKOGEN Del 1 - 13 (av 13)

Del 1 (av 13)
Katastrof!
  Det finns saker man ska undvika:
  Gå ensam i en mörk skog.
  Reta upp aggressiva typer.
  Lägga näsan i blöt i tid och i otid.
  Jag, om någon, vet det. Jag har hamnat i farliga situationer flera gånger.
  Varför glömmer jag då alla varningar så snart jag ser något mystiskt eller konstigt?
  Ingen aning. Det är bara så. Det är som om någon annan tar kommandot över min kropp och styr mina steg trots att hjärnan skriker: Gör det inte!
  Precis så blev det i kväll.
  Därför sitter jag här nu och önskar att jag hade haft vett att stanna hemma. 
  Visst skulle jag kunna skylla på Voff. Hon blir också nyfiken om hon ser något konstigt.
  Vi hade gått längre än vi brukar. På kvällarna brukar jag hålla mig till i vårt trygga villakvarter. Men nu gick jag efter Voff med tankarna på annat håll.
  Mest på en ny kille som började i vår klass.
  Hans ögon. Leende.
  Det borde vara förbjudet att vara så snygg!
  Jag väcktes till verkligheten på ett brutalt sätt. Det hördes ett blodisande rytande någonstans framför oss...


Del 2 (av 13)
  Jag stannade tvärt.
  Vad var det? Det lät som en ilsken tiger, eller en björn. Men det var helt omöjligt. Vi bor i ett lugnt villaområde och skogen runtomkring var inte tillräckligt djup för annat vilt än rådjur och rävar.
   Jag spanade runt. Voff hade också stannat. Hon stod stel med svansen i luften och reste ragg medan hon morrade dovt.
  Jag sneglade bakåt mot vägen. Vi hade kommit en bit in i skogen bakom villorna. Framför mig var bara träd och buskar.
  Och djupt mörker.
  Hjärtat dunkade.
  Där någonstans i skuggorna skymtade jag något svart och stort. Något som rörde sig med tunga steg rakt mot oss...

Del 3
Det fanns bara en enda tanke i mitt huvud: Fly! 

  Jag tog några steg baklänges och snodde sedan runt för att fly.
  Voff var ännu snabbare. Hon for iväg som en raket. Jag hade inte en chans att springa lika fort. Linan spändes hårt när hon drog i sitt koppel.
  Det blev allt svårare att hålla emot. Jag snubblade till och föll  med en duns. I samma stund flög koppeldosan ur min hand och Voff försvann bort mot vägen. Mot ljuset, tryggheten.
  Jag låg kvar. Bakom mig hörde jag grenar knaka till. Ljudet kom allt närmare. 
  Nu var jag så rädd att jag knappt kunde röra mig. Det var som om ådrorna fylldes av flytande bly. Medan jag försökte kravla mig upp, spanade jag i panik omkring mig. Mellan träden hann jag skymta en mörk vålnad precis innan något stort, svart och lurvigt dök upp några meter framför mig. Jag såg en glimt av blottade, sylvassa tänder.     
  Instinktivt kröp jag ihop. Hela kroppen skakade. Jag väntade på hugget...

Del 4 (av 13)
(Ett blivande monster på bild???)  
  Plötsligt hände det något.
  Jag hörde ett bekant skall. Kvistarna knakade då något vitt med svarta prickar kom farande mot mig.
  Voff fullkomligt flög framåt och kastade sig över det lurviga.
  Hjärtat slog hårt medan jag tog mig upp så snabbt jag kunde med tårar i ögonen. Min modiga hund!
  Jag hade precis lyckats komma upp på darriga ben då det svarta monstret försvann rakt ut i mörkret, lika snabbt det hade kommit.
  Jag stod och stirrade efter det. Vad var det... 
- Vildsvin, gissade pappa när jag flämtande berättade om vårt
äventyr i skogen. De är livsfarliga.
  - Eller den nya grannens hund, trodde mamma. Den är ... enorm.
  - En varulv, gissade min kompis Jo när jag ringde henne senare.
  - Varulv! utbrast jag. Hur många varulvar har du sett i verkligheten?
  - JAG har aldrig sett något konstigt! Men DU brukar ju råka ut för allt möjligt. Ursäkta om man försöker hjälpa till!
  - Förlåt Jo, sa jag. Du är verkligen en schyst kompis.
  Fast mammas förslag om en jättehund lät troligast.
  Konstigt att jag inte hade sett den förut. Jag känner de flesta hundarna från trakten.
  Mammas rop avbröt mina tankar. 
  - Kom och titta! gastade hon. Den är här nu...

Del 5(av 13)


Jag sprang nerför trappan, tog två trappsteg i taget. Mamma stod vid köksfönstret och spanade ut i mörkret. Jag ställde mig bredvid.


  Gatlyktorna lyste upp gatan utanför. Precis framför vårt hus gick en svart lurvig hund - den största jag hade sett. Typ en björn med lång päls.     

  Efter sig släpade den en kille. Min nya snygga klasskompis!
  - Kan det varit den där hunden du såg? undrade mamma.
  Jag svarade inte utan störtade till hallen, klev i pappas träskor och klampade ut.
  - Heeej! Hallååå! Vänta!
  Pappas träskor var för stora. Jag snubblade och föll raklång framför fötterna på killen.
  Han hade fullt upp med att hålla i sin best som ryckte och slät i sitt koppel. Den undrade väl vad jag var för kuf. Killen såg på mig som om jag inte var klok när jag kravlade mig upp.
  - Vad vill du? sa han.       
  - Öh ... så du fick alltså tag på den, sa jag och pekade på monsterhunden vid hans sida. Smet den?
  - Min hund smiter aldrig, sa killen med iskall röst. Däremot borde
du hålla din hund kopplad. Man vet aldrig vad som kan hända i mörkret.
  Han gick.
  Jag stirrade olyckligt efter honom. Ingen idé att drömma om honom.
  Plötsligt kom jag på något.
  Hur visste han att Voff hade varit lös i kväll?


Del 6 (av 13)
Dagen därpå i skolan försökte jag få ögonkontakt med den nya killen. Men han tittade inte ens åt mitt håll. Mest såg han ut genom fönstret och gäspade.


  - Gillar du Kim? frågade min kompis Jo. 


  Jaha, vad det så han hette.


  - Nä, vadårå?
  - Du glor ju på honom.
  - Det gör jag väl inte! Jag funderade bara om de där gardinerna skulle passa inne på mitt rum.
  Jo vände blicken mot fönstrets grådaskiga inramning.
  - Eller hur!  
  Hon såg sur ut. Jag fann det klokast att berätta om gårkvällens händelser.
  - Det är något skumt med Kim, sa Jo. Håll dig ifrån honom.  
  - Mm, sa jag.
  - Lovar du?
  - Mm.
  När det blev kväll hade jag bara en enda sak i huvudet. Ta reda på mer om Kim.   
  Jag lämnade Voff hemma. Mina föräldrar var inte hemma så jag slapp hitta på några lögner om vart jag skulle.
   Kim bodde i ett nybyggt område där det ännu inte fanns någon gatubelysning. Ju närmare jag kom, desto mer osäker blev jag om det inte var klokast att vända sig om. Det var ödsligt. Och kusligt mörkt ...              



Del 7 (av 13)
Kims hus låg på fältet där bara för några år sedan hade stått ruckliga sommarstugor. Vit rök ringlade ur skorstenen, antagligen från en öppen spis.

  Hur ombonat som helst.

  I ett upplyst fönster på undervåningen såg jag plötsligt en skymt av en hastig rörelse. Jag kisade ditåt, men det var ingen där.

  Vad gör jag här? tänkte jag.

  Kim var ju som vilken kille som helst, med kanske syskon och familj utöver sitt monster till hund.

  I samma stund som tanken dök upp insåg jag hur dumt det var att jag stod och glodde utanför hans hus

  Jag svängde runt och hann ta ett par steg. Plötsligt tog någon ett hårt grepp om mina armar och låste dem bakom ryggen på mig.

  - Vad gör du här? fräste en skrovlig röst i mitt öra.

   Det var en vuxen man illaluktande andedräkt. Som om han hade rökt ett paket cigaretter och ätit en hel salami. I går utan att borsta tänderna.
   Han flåsade i mitt öra och jag höll på att storkna. Men hans grova händer som höll ett stadigt grepp om mina armar var ett större problem.
  - Öh ... jag tänkte kolla en sak med Kim, svarade jag.
  - Vem?
  - Typ ... han som bor där. Min klasskamrat.
  Jag kunde inte peka så jag nickade med huvudet.
  Greppet hårdnade.
  - Det är bara jag som bor där. Varför spionerar du på mig?

Del 8 (av 13)
  - Hur länge har du stått här? fortsatte han.
  - Jag kom precis. Vadårå?
  Han svarade inte på frågan utan var tyst ett tag.
  - Nej fan, jag kan inte ta några risker. Du får följa med mig.
  - Men ...
  - Och jag har en kniv i fickan om du får för dig att skrika ...   
 Först spjärnade jag emot, men hans grepp hårdnade då ännu mer. Det gjorde så ont att jag valde att göra som han ville. Han gick bakom mig och knuffade mig framåt så snart jag saktade ner farten.
   Jag vågade inte skrika. Han hade en kniv och han skulle nog inte tveka att använda den.
   Medan jag stapplade vidare sneglade jag mot huset, mot övervåningen. Den tunga gardinen gungade som om någon hade dragit den åt sidan och sedan släppt taget.
  Någon hade sett oss! Men kanske var det någon som samarbetade med mannen. Det var ju hans hus. I alla fall påstod han det.
  Vi var framme vid ett förråd bredvid garaget. Tänkte han låsa in mig där?
  Nästan som svar på min tanke drog han upp dörren.
  Låser han in mig kan jag ringa efter hjälp, hann jag tänka.
  I samma stund satte han igång med att gräva i mina fickor tills han hittade mobilen. Han lät den glida in i sin egen ficka och knuffade in mig. Jag landade på alla fyra på det hårda golvet ... 

Del 9 (av 13)   
Dörren slog igen. Hans tunga steg försvann allt längre bort. Det blev tyst.
   Jag var mer förvånad än rädd. Det tog tid att fatta vad som egentligen hade hänt. Varför hade han låst in mig? Eller var det låst?
   Jag tryckte ner handtaget och försökte rycka upp dörren men den gick inte att rubba.
   Inte ett ljud utifrån.
   -- Hallå! Släpp ut mig!
   Jag bultade och bankade tills det gjorde ont i nävarna.
   Hopplöst!
   Ögonen började vänja sig vid mörkret. Jag trevade med händerna Det fanns mängder av olika föremål runtomkring mig. Krattor, spadar, verktyg, krukor ...
   En kruka föll ner och sprack i bitar.
   Men ingen kom. 
   Redan efter minuter hittade jag det jag behövde. En yxa.
Det skulle inte ta många minuter att ta sig ut.
   Jag lyfte den. Mannen med dålig andedräkt skulle väl inte bli så glad när han hittade sin förrådsdörr i flisor. Men han fick skylla sig själv. Han hade låst in mig i ett förråd fullt med verktyg.    
   Plötsligt kom jag att tänka på något. Han kanske inte visste vad som fanns därinne! Jag hade överraskat honom och han hade agerat i all hast.
  Tänk om det ändå var Kim som bodde i huset och mannen var en inbrottstjuv på väg att bryta sig in i huset när jag dök upp...

Del 10 (av 13)
  Tankarna snurrade runt i huvudet med blixtens hastighet. Jag hade ont om tid. Han kunde komma tillbaka när som helst.
  Jag tog sats och högg.
  I samma stund som yxan klev genom träet hördes ett vrål utifrån. Ett plågat djuriskt läte. Någon hade våldsamt ont.      
   Plötsligt insåg jag något fruktansvärt. Mannen hade kanske stått utanför dörren. I så fall hade jag nog träffat honom med yxan! 
   I fantasin såg jag en bild av den vildsinta mannen med blodet sprutande ur jacket i hans skalle.
   Jag fick nästan panik, men tvingade mig att lugna mig. Han var minst ett huvud längre än jag. Alltså kunde jag omöjligen ha träffat så högt. Snarare hans bål eller mage.
  Men på något sätt blev jag inte ett lugnare av tanken att yxan satt i hans bröst i stället.
   Han gallskrek utan uppehåll. In i skriket blandades blodisande morrningar. 
   Jag samlade det lilla mod jag hade kvar, böjde mig fram och kikade ut genom hålet som jag hade lyckats hugga i dörren. Det var mörkt men inte kolsvart. Gatlyktan nådde en bit in på tomten. Precis utanför skymtade en mörk gestalt.
   Men vad gjorde han? Det såg märkligt ut. Som en vild ryckig ... dans?    

Del 11 (av 13)
Mannen snodde runt ett halvt varv. Då såg jag varför han gallskrek som en stucken gris.
   En svart lurvig jättehund hade bitit sig fast i hans ena arm! Av skriket att döma hade de vassa tänderna pressat sig rakt igenom hans jacka. Det gjorde säkert vidrigt ont.
   Mannen försökte sparka på hunden men den undvek skickligt hans kängor och bet sig ännu hårdare fast.
   Jag var rädd att hans arm skulle gå av. Varför kom inte någon och stoppade hunden? Det var absolut Kims jättehund. Men var var han?
   Det såg illa ut. Mannen vinglade och föll. På marken var han hjälplös. Hunden kunde bita honom tills det inte var mycket kvar av honom.
   Hjärtat bankade hårt. Jag insåg att jag måste agera och det måste ske snabbt. 
   Jag hade inga garantier på att hunden skulle sluta bara för att jag dök upp. Risken fanns att den i stället skulle attackera mig.
   Att berätta för hunden att jag kände dess husse, var knappast gångbart. Ilskna hundar lyssnar inte på sådana argument.
   Mannen skrek allt högre.    
   Jag höjde yxan och högg mot dörren. Hålet blev nu lagom stort så att jag kunde sticka ut handen. Med lite tur satt nyckeln kvar i dörren.
   Jag trevade en stund. Yes!
   Med yxan stadigt mellan händerna klev jag ut.
   Synen framför mig fick mig att studsa till ...         
         
del 12 (av 13)
Mannen låg blodig på marken, med hunden över sig. Bakom dem stod Kim. Han lutade sig lugnt mot ett träd och gjorde absolut ingenting för att stoppa hunden.
   Just då fick den syn på mig. Den morrade blodisande. 
   Jag höjde yxan med darriga händer. Inte tror jag att jag skulle klarat av att använda den, men något var jag tvungen att göra.
   Först då blev det liv i Kim.
   - Stanna! röt han. Ligg!     
   Hunden lydde.
   - Vad fan håller du på med? fortsatte Kim.
   Hans blixtrande ögon stirrade på mig.
   - Jag?!
   - Ja! Är du inte klok? Först slår du sönder vårt förråd. Och nu hotar du min hund med en yxa.
   Först blev jag bara snopen. Sedan flammade ilskan upp.
   - Men hallå! Jag blev inlåst och din hund gick till attack. Nåt var jag ju tvungen att göra.   
   - Schyst, sa Kim ett hånflin. Så du hjälper en tjuv?
   - Men din hund var ju på väg att bita ihjäl honom!
   Kim ryckte på axlarna.
   - Och?
   Jag bara glodde. Han var ju inte klok...

del 13 (av 13)
Just då reste sig mannen. Till min stora förvåning log han brett medan han vinkade med handen i luften.
   - Hej, jag är Kims pappa. Jag skakar inte hand med dig för då får du ketchup på kläderna.
   - Ketchup?
   - Blod är svårare att få tag på.
   Han tog av sig den solkiga jackan. Under den hade han vadderade skydd. Sådana hade jag sett på tv vid träning av polishundar.     
  - Kim och jag brukar spela rollspel när vi har tråkigt, fortsatte han. Och Fire tycker att det är kul.
   Han klappade jättehunden som svansade runt sina hussar med piskande svans.
   - Vi sågs ju i redan går kväll, fortsatte han. Den där vålnaden
du såg var jag, hehe. Och Fire spelade sin roll som ett skogsmonster riktigt väl, eller hur?
   Han flinade!
   Jag skakade på huvudet.
   Det måste vara något fel på dem, tänkte jag. Båda två.   
   - Du blev väl inte sur? frågade Kim.
   - Vad tror du? fräste jag. Det här var det sjukaste jag har varit med om! Ni skrämde vettet ur mig i går och i kväll var jag inte långt ifrån att döda din hund!
   - Du hade inte klarat av att slå med yxan, påstod Kim.
   Men jag sprang iväg. Ilskan kokade inom mig så jag höll på att explodera. Hjärnan ältade om och igen en enda fråga, som en skiva som hade hakat upp sig:      
   Tänk om jag hade slagit hunden med yxan!
   Vems fel hade det varit?    
   SLUT


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar