DITTE I SKRÄCKENS HUS (6 kapitel)

1.

Det var som om himlen brann när jag tittade ut. När jag och Voff en timme senare klev ut hade mörkret rullat in. Vi hade gått en kvart såg jag min ex-pojkvän Linus komma hand i hand med en tjej. De kom rakt mot mig! 
  För att slippa ett pinsamt möte smet jag in på en ödetomt. Där stod ett fallfärdigt hus - ett under att det fortfarande stod kvar mitt bland alla villor.
  Medan jag stod och tryckte bakom buskarna tändes det plötsligt ett ljus därinne. Som en flackande ficklampa. Sedan slocknade det.
  Det var som om någon magisk kraft tog makten över min kropp. Som värsta inbrottstjuven smög jag tyst med blicken riktad mot fönstren. Inte ett ljus någonstans, inte en rörelse.
  Eller ...?
  En låga flämtade till i ett fönster igen och en skugga rörde sig därinne. Eftersom jag stirrade uppåt gick jag rakt på en skottkärra som föll skramlande ner.
  Jag tog skydd bakom en fallfärdig husvagn med Voff efter mig. Hon slickade mig i ansiktet, piskade med svansen och verkade tycka att det var en kul lek. Men jag låg på marken rädd för att den som var därinne skulle öppna fönstret och fråga vad jag gjorde där.
  Det var en tanke som dök upp i också i mitt huvud. Just när jag grunnade på hur jag snabbast skulle ta mig därifrån hörde jag ett kusligt ljud. 
  Det var ett blodisande skri som gick genom märg och ben! Det kom från huset.
  Jag visste att skriket skulle dyka upp i mina mardrömmar om jag inte tog reda på vad det var. Någon kanske behövde hjälp. Men jag vågade inte gå och knacka på. 
  Strax ovanför mitt huvud satt ett fönster. Jag spanade runt i mörkret efter något att stå på. Det enda jag hittade var en ranglig träpall.
  Jag bar den nedanför fönstret och klättrade upp. Det blev väldigt vingligt. Inte blev det lättare av att Voff hoppade upp mot mig. Jag puttade undan henne och ställde mig på tårna för att se in. Jag såg en skymt av rummet. Det var dystert och möblerat med tunga murriga möbler.    
  Just då hördes det kusliga ljudet igen. Ljudet kröp innanför kläderna.
  Mitt på golvet stod en kuslig gestalt böjd över något.

 2.

Jag spratt till och föll, men kravlade mig upp. Nu gällde det att komma därifrån innan jag blev avslöjad. 

  Jag spanade runt i mörkret.
  Voff var borta!
  Ingenting rörde sig. Inte ett spår av en vit hund med svarta fläckar. Det var tyst och stilla. Jag spanade mot huset. Någon rörde sig i ett fönster, men nu högre upp i huset. Det var något konstigt med honom. Han såg inte ut att ha några vanliga kläder. Snarare en munkkåpa.
  Han stod vänd mot trädgården som om han bevakade mig. Hans huvud inramades av en huva men jag såg ett likblekt ansikte skymta fram.
  Jag duckade bakom en husvagn vars fasad täcktes av en grönmöglig hinna.
  Hjärtat bultade i hårda slag.
  Hann han se mig?
  Jag kved till tyst.
  Jag måste härifrån. Men var var Voff?
  - Voff, viskade jag och lyssnade sedan med gråten i halsen.  
  Plötsligt såg jag hennes nos sticka fram från trappan ner till källaren. Hennes ögon lyste mot mig genom mörkret innan hon försvann igen.
  - Voff! väste jag. Kom!
  Ingen hund dök upp.   
  Jag gick nerför källartrappan, tyst smygande. Benen darrade. På sista trappsteget stannade jag. Dörren stod på glänt. 
  Det luktade märkligt. Ruttet.
  Jag öppnade dörren lite till. Den knarrade ömkligt och jag spratt till. Ljudet gick genom märg och ben. Tänk om de uppe i huset hörde det!
  Jag lyssnade med bultande hjärta men när inget hände tog jag några steg in.
  - Voff, viskade jag igen. Kom så får du korv. Godis. Skinka.
  Det brukade hjälpa. Min hund är den glupskaste i hela världen.
  Men inte nu.
  Jag var tvungen att fortsätta.
  Den ruttna stanken blev starkare, ju längre in jag kom.   
  I samma stund rasslade det till i gruset utanför. 
  Någon var på väg mot källaren!
  Jag insåg en sak. Voff är busig, men hon en vakthund av rang. Hon skulle ge ifrån sig ett skall så snart någon som hon inte kände klev in.
  Jag hade bara ett par sekunder på mig att hitta henne!
  Halvblind trevade jag omkring mig. Kalla kårar pilade upp och ner längs ryggraden när jag böjde mig ner och sträckte fram ena handen mot något som rörde sig framför mig. 
  Det kändes som hennes sträva päls. Men vad höll hon på med?
  Stanken som stack i näsan.   
  Jag fick kväljningar.
  Hon sniffade på ett kadaver!
  Just då hade stegen nått fram. Jag såg en skymt av en skepnad med uppfälld luva i dörröppningen. Sedan kom ett ljud som fick mig att hoppa till. Medan ekot fortfarande ringde i öronen vällde mörkret, tjock som tjära, över mig.
  Källardörren hade slagit igen.

3.

Jag  försökte låta bli att gripas av panik i mörkret. Men det var inte lätt. Den mystiska typ hade ju låst in oss i den stinkande källaren.

   Jag trevade längs de skrovliga väggarna fram till dörrhandtaget och tryckte ner det. Låst!

   Voff nosade i dörrspringan och ville ut. Men jag svalde tårar.

   Vad gör jag nu?

   Plötsligt såg jag svagt ljus i ögonvrån. Längre in i gången kunde jag ana en trappa. 

   Jag tvekade. Den ledde rimligen rakt upp i huset. Men å andra sidan, om vi stannade kvar skulle vi snart ruttna som kadavret framför oss.

   Med kväljningar i halsen högg jag tag i Voffs halsband och började dra henne  mot trappan.     

   Dörren stod på glänt. Jag kikade in.

   Framför mig öppnade sig ett kök. Jag spanade ängsligt genom dunklet men det var ingen där. Jag klev in med Voff efter mig.       

   Den grådaskiga korkmattan var så sliten framför spisen och diskbänken att man kunde skymta träplankorna under den. Vid fönstret stod ett långt repigt bord mellan pinnstolar. Det låg inga prylar framme, jag såg inga tecken på att någon bodde i huset.

   Och ändå...

   Det hördes ett svagt brummade ljud.

   Nu gällde det att skynda på.     

   Just då smällde en dörr igen någonstans inne i huset. Sedan hörde jag steg.

   De var minst två, kanske tre. Och de var på väg mot köket!

   Varningsklockorna dånade som en kyrkklockor i mitt huvud. Jag kunde inte bara stå kvar.

   I panik flydde jag till fram till ett högt skåp och bad en stilla bön att den inte var belamrad med prylar.

   Jag blev bönhörd, puttade in min motsträviga hund och stängde snabbt dörren efter oss.

  Inte en sekund för sent. De tunga stegen var framme i köket.

4.

Voff morrade dovt. Jag slöt handen runt hennes nos. Hon fick inte skälla nu!

   Hon krängde i mitt grepp men gav snart upp och satte sig ner. Först då vågade jag släppa henne.   

   Stegen stampade omkring i köket. Letade de efter något? Någon?

   Mig?!  

   En plötslig krasch fick mig att hoppa högt. Voff blev lika rädd och gav till ett skall.

  Jag kröp ihop i väntan på att dörren skulle slitas upp. Hjärtat bankade hårt och jag badade i svett.

  Det hände inget.

  Till slut stod jag inte ut. Jag öppnade dörren på glänt för att kika ut.

  Det var ingen där!

  Men det hördes steg längre bort i huset. Vad det än var som hade kraschat hade det lockat dem som hade varit i köket till ett annat rum.  

  Jag öppnade dörren lite till. På diskbänken låg konstiga stora, oformliga bylten. De såg ut som ruttna kadaver!

   Voff sniffade ljudligt i luften men jag kände kväljningar i halsgropen. Stanken var vidrig.

   Jag smet ut med ett hårt grepp om Voffs nackskinn. Blicken drogs mot den slemmiga massan när jag passerade bänken.

   Ett enda ögonkast räckte. Jag var nära att kräkas. Kadavret kryllade av likmaskar och skalbaggar och i luften surrade feta spyflugor.    

   Plötsligt blev jag medveten om mumlande röster. I rummet bortom köket fick jag en skymt av ett kalt rum med urblekta tapeter. Och precis det jag ville se, en altandörr. Vi smög iväg ditåt. Voff började bli trött på att släpas runt i ett främmande hus och spjärnade emot. 

   Jag böjde mig mot henne.

   Då gick rakt på någon. 

   Det var en av de otäcka figurerna med munkkåpa! Hela han stank förruttnelse. Hans skeletthårda fingrar slöts runt min arm.

   Det hördes mumlande röster längre bort. De var på väg mot oss.

   Altandörren stod lockande nära. Om den var olåst, skulle den bli vår räddning.

   Voff krängde och slet. Han eller det som höll i mig grymtade till och sträckte sig efter henne. Samtidigt lättade greppet om min arm.

   Jag gjorde ett våldsamt ryck, slet mig lös och spurtade iväg med Voff efter mig mot altandörren. Jag högg tag i handtaget och vred upp det.

   Den friska luften strömmade rakt mot mitt ansikte. Voff slank ut och jag skulle just följa efter.

   Då hade de andra hunnit fram. Jag blev omringad och tillfångatagen igen och de släpade mig baklänges över golvet som en säck potatis.

5.

Mitt hopp stod till Voff, att hon sprang hem för att hämta hjälp.

   Dörren stod fortfarande öppen. Det hördes skall från trädgården. Voff skulle inte hämta hjälp, hon tänkte stanna tills jag kom ut.
   Det snörpte till i min hals, men jag svalde mina tårar. Det hände något därute igen. Rasslande steg i gruset blandades i Voffs ettriga skall.   
   Händelserna utanför huset störde mina fångvaktare. Deras grepp om mina armar lättade. Jag slet mig lös. Medan jag galopperade mot den öppna dörren ekade tunga steg på förstukvisten.
    Jag sprang ut mot framsidan, men tvärstannade.
    Mardrömmen bara fortsatte när jag såg männen utanför huset. Deras svällande muskler nästan sprängde jeansen och de dödskalledekorerade skinnjackorna.
   Det snurrade runt i huvudet. Tanken på att kasta sig i armarna på de två och vädja till dem att rädda mig kändes inte lockande.
   De tittade inte ens åt mitt håll utan slog upp ytterdörren och klev in.
   Voff galopperade mot mig och kastade sig med framtassarna mot mitt bröst så våldsamt att jag nästan föll omkull. Hennes tunga for över mitt ansikte och blötte ner mina kinder.
   Men jag vågade inte stå kvar. Jag pilade iväg med Voff i hälarna. Jag sprang allt vad jag orkade hela vägen hem med Voff vid min sida.
   Mamma och pappa skulle blivit sjukt sura om jag hade berättat var jag hade varit så jag smet direkt upp till mitt rum för att slippa ett förhör. 
   Men det var omöjligt att slappna av. Jag kallsvettades när jag tänkte på allt som hade kunnat hända om jag inte hade lyckats fly.
  Samtidigt hade jag svårt att få ihop det hela. Allt hade varit så overkligt - som en mardröm. Vad höll de konstiga mosterklädda typerna på med? Och vad gjorde de två bjässarna i huset?

6.    

    

Efter en natt med mardrömmar rastade jag Voff på vår bakgård och gick sedan iväg mot huset som min hjärna hade döpt till Skräckens hus. Hjärtat bultade vilt, ändå gick jag envist vidare.

   Nästan framme såg jag något konstigt. Polisens blåvita band omgärdade tomten. Och rucklet var borta! Bara en hög svartbrända bjälkar låg kvar på marken som ett minne av att där hade stått ett hus i går kväll.

   Två uniformerade poliser stod vid uppfarten. Den ena vände sig om mot mig.

  - Stopp! Kom inte närmare.  

  - Eh ... vad har hänt?

   Han skakade på huvudet.

  - Det kan vi inte säga. Bäst att du går nu.

  - Bor du i närheten? frågade den andra.

  - Nej, ljög jag snabbt.

  - Gå vidare då, sa han strängt. 

   Medan jag sprang hem, ångrade jag att jag inte hade sagt något om mina skräckupplevelser i går. Kanske borde jag gå tillbaka? Eller ringa polisen?

   Jag bestämde mig för att vänta tills nyheten fanns att läsa ute på nätet.

   Men det dröjde överraskande länge tills jag äntligen såg rubriken.

   Tre lik hittade vid en mordbrand i Tumba.

   Jag läste hela texten två gånger innan jag lyckades ta in texten. De tre döda var  sedan tidigare kända av polisen. De brukade ockupera ödehus där de sedan höll på med rollspel med makabra riter med döda djur.  

   Men denna gång hade de ockuperat fel hus. Huset tillhörde nämligen en ökänd kriminell liga. De tre hade fått sona sitt brott med sina liv, spekulerade man.  

   Det skulle nog stå ännu mer om branden senare. Framför allt efter det att jag hade gett signalement på de två bjässarna som jag hade sett utanför Skräckens hus.

   Jag räknade till tre och sträckte mig sedan efter mobilen. 

 SLUT