onsdag 21 mars 2018

DITTES ÖDESDIGRA MISSTAG Del 1-5 (av 5)


Del 1 (av 5)
Voff och jag tog en tidig kvällspromenad. Jag var klar med läxorna och hade inget annat för mig. Vi följde grusvägen till den högsta punkten där man har utsikt över vår lilla sjö.
   Medan Voff nosade på marken blev jag stående vid vägkanten med blicken uppåt mot den färgsprakande himlen. Det såg ut som om den brann.  
   Plötsligt fick jag en otäck känsla. Någon tittade på mig.
   Jag sneglade över axeln, ville inte visa att jag hade upptäckt att jag var iakttagen. Det gav mig en fördel att kunna fly. Det är bättre att överraska än överraskas.
   Varför jag tänkte så vet jag inte. Det kunde ju bara vara någon som höll sig undan för att hen inte hade lust att snacka mig. Någon som var blyg, eller rädd för hundar och bara väntade på att jag och Voff skulle gå vidare.
   Just då hade Voff nosat färdigt. Hon lyfte på sitt svartprickiga huvud och morrade dovt ...

Del 2 (av 5)

De flesta har respekt för hundar. Med rätta. En hunds bett kan göra riktigt ont. Den som gömde sig bakom buskarna visste inte att Voff är en snäll och lydig hund som inte skulle hoppa på någon utan orsak. Hon bara morrade för att varna mig. Någon var inom vårt revir. Men hon varnade också främlingen: "Du är avslöjad!"

   Den som spanade på oss insåg att det var kört. Buskarnas torra höstlöv prasslade och kvistar knakade när den mörka gestalten plöjde sin väg mot oss på vägen.
  Mitt hjärta bankade oroligt, men jag stod kvar. Det var inte långt till det närmaste huset. I värsta fall kunde jag springa dit efter hjälp.
   Från skuggorna växte fram en figur med svart mantel och en huva uppdragen över huvudet. Hen stannade precis under gatlyktans ljuskägla.            
   Jag fick en chock. Det som skymtade fram under huvans skuggor var inte ett vanligt ansikte. Allt jag såg var bandage och svarta ögon som borrade sig rakt in i mina ...


Del 3 (av 5)

Skepnaden var kraftig och längre än min pappa, och den närmade sig med stora kliv. Den gick ostadigt och vingligt som om den var snurrig i huvudet.

  Jag stod kvar utan att kunna röra mig. Det kändes alltför overkligt. Framför allt kunde jag inte fatta vad det var.
  Var det en människa med bandage runt huvudet?
  Eller var det faktiskt en vålnad? Men spöken finns inte!
  Dess steg var tunga och i högsta grad verkliga.
  Voff satte igång att skälla.
  Förlamningen släppte. Jag skrek, högt och gällt och vände mig om.
  Men för sent. Den var bara några steg bakom mig. Den andades tungt, flåsande...
 
Del 4 (av 5)                    
Hjärnan spann i racerfart. I min högra hand kramade jag Voffs flexikoppeldosa som ett knogjärn. Skulle jag våga?
   Innan jag hann tänka ut ett svar snodde jag runt, riktade ett slag snett uppåt rakt mot det bandagerade huvudet under huvan...        Det blev en fullträff. Varelsen vrålade högt och dråsade ner med en duns. Där blev den liggande.
  Voff drog och slet i kopplet, men jag höll hårt i henne.
  Jag stirrade.
  Hade jag dödat varelsen? 
  I samma stund rullade det fram en svart skåpbil med mörka rutor. Den stannade precis framför oss. Två män klev ur. De öppnade bakdörrarna, högg tag i den mantelklädda på marken och lyfte in honom.
  - Vad gör ni? hann jag fråga.
  Männen svarade inte. De smällde igen bakdörrarna och klev in i bilen. Den rivstartade och försvann. Allt var över på en halv minut.
  Jag lufsade långsamt hemåt och hade svårt att fatta det jag hade sett.
   Männen hade räddat mig.
   Eller...? 

Del 5 (sista delen)
Jag hade svårt att somna. Kvällens händelse malde kvar i tankarna. Någon gång på småtimmarna lyckades jag ändå domna bort.
   På morgonen vaknade jag alldeles för tidigt. Jag låg kvar i sängen och surfade runt på måfå tills en rubrik fångade mitt intresse:
   "Kidnappad miljonär räddad av ett vildsvin!"
   Redan efter halva artikeln började hjärtat dunka hårt i bröstet.
   SHIT!!!
   Jag svor tyst för mig själv medan jag läste resten.

Den mantelklädda, bandagerade gestalten från i går var en kidnappad miljonär!
   Han hade lyckats fly från sina kidnappare tills en ung tjej hade stoppat hans flykt med en käftsmäll. Då hade hans kidnappare tagit fast honom igen. Som tur var hade han fått en ny chans då skåpbilen hade krockat med ett vildsvin. I tumultet hade han flytt på nytt, nu med lyckat resultat. Nu sökte polisen en ung tjej med en dalmatiner.
  Ooops, tänkte jag. Det här kommer inte se bra ut på mitt cv när jag ska söka till polishögskolan.
  Jag fick fundera länge hur jag skulle förklara varför jag hade hjälpt kidnapparna innan jag slog numret till polisen.      
SLUT 
   

onsdag 14 februari 2018

Snart en ny berättelse...

Här börjar snart en ny berättelse! Till dess- 
tänk på er nära och kära (åtminstone) på
ALLA HJÄRTANS DAG!

måndag 5 februari 2018

MONSTRET I SKOGEN Del 1 - 13 (av 13)

Del 1 (av 13)
Katastrof!
  Det finns saker man ska undvika:
  Gå ensam i en mörk skog.
  Reta upp aggressiva typer.
  Lägga näsan i blöt i tid och i otid.
  Jag, om någon, vet det. Jag har hamnat i farliga situationer flera gånger.
  Varför glömmer jag då alla varningar så snart jag ser något mystiskt eller konstigt?
  Ingen aning. Det är bara så. Det är som om någon annan tar kommandot över min kropp och styr mina steg trots att hjärnan skriker: Gör det inte!
  Precis så blev det i kväll.
  Därför sitter jag här nu och önskar att jag hade haft vett att stanna hemma. 
  Visst skulle jag kunna skylla på Voff. Hon blir också nyfiken om hon ser något konstigt.
  Vi hade gått längre än vi brukar. På kvällarna brukar jag hålla mig till i vårt trygga villakvarter. Men nu gick jag efter Voff med tankarna på annat håll.
  Mest på en ny kille som började i vår klass.
  Hans ögon. Leende.
  Det borde vara förbjudet att vara så snygg!
  Jag väcktes till verkligheten på ett brutalt sätt. Det hördes ett blodisande rytande någonstans framför oss...


Del 2 (av 13)
  Jag stannade tvärt.
  Vad var det? Det lät som en ilsken tiger, eller en björn. Men det var helt omöjligt. Vi bor i ett lugnt villaområde och skogen runtomkring var inte tillräckligt djup för annat vilt än rådjur och rävar.
   Jag spanade runt. Voff hade också stannat. Hon stod stel med svansen i luften och reste ragg medan hon morrade dovt.
  Jag sneglade bakåt mot vägen. Vi hade kommit en bit in i skogen bakom villorna. Framför mig var bara träd och buskar.
  Och djupt mörker.
  Hjärtat dunkade.
  Där någonstans i skuggorna skymtade jag något svart och stort. Något som rörde sig med tunga steg rakt mot oss...

Del 3
Det fanns bara en enda tanke i mitt huvud: Fly! 

  Jag tog några steg baklänges och snodde sedan runt för att fly.
  Voff var ännu snabbare. Hon for iväg som en raket. Jag hade inte en chans att springa lika fort. Linan spändes hårt när hon drog i sitt koppel.
  Det blev allt svårare att hålla emot. Jag snubblade till och föll  med en duns. I samma stund flög koppeldosan ur min hand och Voff försvann bort mot vägen. Mot ljuset, tryggheten.
  Jag låg kvar. Bakom mig hörde jag grenar knaka till. Ljudet kom allt närmare. 
  Nu var jag så rädd att jag knappt kunde röra mig. Det var som om ådrorna fylldes av flytande bly. Medan jag försökte kravla mig upp, spanade jag i panik omkring mig. Mellan träden hann jag skymta en mörk vålnad precis innan något stort, svart och lurvigt dök upp några meter framför mig. Jag såg en glimt av blottade, sylvassa tänder.     
  Instinktivt kröp jag ihop. Hela kroppen skakade. Jag väntade på hugget...

Del 4 (av 13)
(Ett blivande monster på bild???)  
  Plötsligt hände det något.
  Jag hörde ett bekant skall. Kvistarna knakade då något vitt med svarta prickar kom farande mot mig.
  Voff fullkomligt flög framåt och kastade sig över det lurviga.
  Hjärtat slog hårt medan jag tog mig upp så snabbt jag kunde med tårar i ögonen. Min modiga hund!
  Jag hade precis lyckats komma upp på darriga ben då det svarta monstret försvann rakt ut i mörkret, lika snabbt det hade kommit.
  Jag stod och stirrade efter det. Vad var det... 
- Vildsvin, gissade pappa när jag flämtande berättade om vårt
äventyr i skogen. De är livsfarliga.
  - Eller den nya grannens hund, trodde mamma. Den är ... enorm.
  - En varulv, gissade min kompis Jo när jag ringde henne senare.
  - Varulv! utbrast jag. Hur många varulvar har du sett i verkligheten?
  - JAG har aldrig sett något konstigt! Men DU brukar ju råka ut för allt möjligt. Ursäkta om man försöker hjälpa till!
  - Förlåt Jo, sa jag. Du är verkligen en schyst kompis.
  Fast mammas förslag om en jättehund lät troligast.
  Konstigt att jag inte hade sett den förut. Jag känner de flesta hundarna från trakten.
  Mammas rop avbröt mina tankar. 
  - Kom och titta! gastade hon. Den är här nu...

Del 5(av 13)


Jag sprang nerför trappan, tog två trappsteg i taget. Mamma stod vid köksfönstret och spanade ut i mörkret. Jag ställde mig bredvid.


  Gatlyktorna lyste upp gatan utanför. Precis framför vårt hus gick en svart lurvig hund - den största jag hade sett. Typ en björn med lång päls.     

  Efter sig släpade den en kille. Min nya snygga klasskompis!
  - Kan det varit den där hunden du såg? undrade mamma.
  Jag svarade inte utan störtade till hallen, klev i pappas träskor och klampade ut.
  - Heeej! Hallååå! Vänta!
  Pappas träskor var för stora. Jag snubblade och föll raklång framför fötterna på killen.
  Han hade fullt upp med att hålla i sin best som ryckte och slät i sitt koppel. Den undrade väl vad jag var för kuf. Killen såg på mig som om jag inte var klok när jag kravlade mig upp.
  - Vad vill du? sa han.       
  - Öh ... så du fick alltså tag på den, sa jag och pekade på monsterhunden vid hans sida. Smet den?
  - Min hund smiter aldrig, sa killen med iskall röst. Däremot borde
du hålla din hund kopplad. Man vet aldrig vad som kan hända i mörkret.
  Han gick.
  Jag stirrade olyckligt efter honom. Ingen idé att drömma om honom.
  Plötsligt kom jag på något.
  Hur visste han att Voff hade varit lös i kväll?


Del 6 (av 13)
Dagen därpå i skolan försökte jag få ögonkontakt med den nya killen. Men han tittade inte ens åt mitt håll. Mest såg han ut genom fönstret och gäspade.


  - Gillar du Kim? frågade min kompis Jo. 


  Jaha, vad det så han hette.


  - Nä, vadårå?
  - Du glor ju på honom.
  - Det gör jag väl inte! Jag funderade bara om de där gardinerna skulle passa inne på mitt rum.
  Jo vände blicken mot fönstrets grådaskiga inramning.
  - Eller hur!  
  Hon såg sur ut. Jag fann det klokast att berätta om gårkvällens händelser.
  - Det är något skumt med Kim, sa Jo. Håll dig ifrån honom.  
  - Mm, sa jag.
  - Lovar du?
  - Mm.
  När det blev kväll hade jag bara en enda sak i huvudet. Ta reda på mer om Kim.   
  Jag lämnade Voff hemma. Mina föräldrar var inte hemma så jag slapp hitta på några lögner om vart jag skulle.
   Kim bodde i ett nybyggt område där det ännu inte fanns någon gatubelysning. Ju närmare jag kom, desto mer osäker blev jag om det inte var klokast att vända sig om. Det var ödsligt. Och kusligt mörkt ...              



Del 7 (av 13)
Kims hus låg på fältet där bara för några år sedan hade stått ruckliga sommarstugor. Vit rök ringlade ur skorstenen, antagligen från en öppen spis.

  Hur ombonat som helst.

  I ett upplyst fönster på undervåningen såg jag plötsligt en skymt av en hastig rörelse. Jag kisade ditåt, men det var ingen där.

  Vad gör jag här? tänkte jag.

  Kim var ju som vilken kille som helst, med kanske syskon och familj utöver sitt monster till hund.

  I samma stund som tanken dök upp insåg jag hur dumt det var att jag stod och glodde utanför hans hus

  Jag svängde runt och hann ta ett par steg. Plötsligt tog någon ett hårt grepp om mina armar och låste dem bakom ryggen på mig.

  - Vad gör du här? fräste en skrovlig röst i mitt öra.

   Det var en vuxen man illaluktande andedräkt. Som om han hade rökt ett paket cigaretter och ätit en hel salami. I går utan att borsta tänderna.
   Han flåsade i mitt öra och jag höll på att storkna. Men hans grova händer som höll ett stadigt grepp om mina armar var ett större problem.
  - Öh ... jag tänkte kolla en sak med Kim, svarade jag.
  - Vem?
  - Typ ... han som bor där. Min klasskamrat.
  Jag kunde inte peka så jag nickade med huvudet.
  Greppet hårdnade.
  - Det är bara jag som bor där. Varför spionerar du på mig?

Del 8 (av 13)
  - Hur länge har du stått här? fortsatte han.
  - Jag kom precis. Vadårå?
  Han svarade inte på frågan utan var tyst ett tag.
  - Nej fan, jag kan inte ta några risker. Du får följa med mig.
  - Men ...
  - Och jag har en kniv i fickan om du får för dig att skrika ...   
 Först spjärnade jag emot, men hans grepp hårdnade då ännu mer. Det gjorde så ont att jag valde att göra som han ville. Han gick bakom mig och knuffade mig framåt så snart jag saktade ner farten.
   Jag vågade inte skrika. Han hade en kniv och han skulle nog inte tveka att använda den.
   Medan jag stapplade vidare sneglade jag mot huset, mot övervåningen. Den tunga gardinen gungade som om någon hade dragit den åt sidan och sedan släppt taget.
  Någon hade sett oss! Men kanske var det någon som samarbetade med mannen. Det var ju hans hus. I alla fall påstod han det.
  Vi var framme vid ett förråd bredvid garaget. Tänkte han låsa in mig där?
  Nästan som svar på min tanke drog han upp dörren.
  Låser han in mig kan jag ringa efter hjälp, hann jag tänka.
  I samma stund satte han igång med att gräva i mina fickor tills han hittade mobilen. Han lät den glida in i sin egen ficka och knuffade in mig. Jag landade på alla fyra på det hårda golvet ... 

Del 9 (av 13)   
Dörren slog igen. Hans tunga steg försvann allt längre bort. Det blev tyst.
   Jag var mer förvånad än rädd. Det tog tid att fatta vad som egentligen hade hänt. Varför hade han låst in mig? Eller var det låst?
   Jag tryckte ner handtaget och försökte rycka upp dörren men den gick inte att rubba.
   Inte ett ljud utifrån.
   -- Hallå! Släpp ut mig!
   Jag bultade och bankade tills det gjorde ont i nävarna.
   Hopplöst!
   Ögonen började vänja sig vid mörkret. Jag trevade med händerna Det fanns mängder av olika föremål runtomkring mig. Krattor, spadar, verktyg, krukor ...
   En kruka föll ner och sprack i bitar.
   Men ingen kom. 
   Redan efter minuter hittade jag det jag behövde. En yxa.
Det skulle inte ta många minuter att ta sig ut.
   Jag lyfte den. Mannen med dålig andedräkt skulle väl inte bli så glad när han hittade sin förrådsdörr i flisor. Men han fick skylla sig själv. Han hade låst in mig i ett förråd fullt med verktyg.    
   Plötsligt kom jag att tänka på något. Han kanske inte visste vad som fanns därinne! Jag hade överraskat honom och han hade agerat i all hast.
  Tänk om det ändå var Kim som bodde i huset och mannen var en inbrottstjuv på väg att bryta sig in i huset när jag dök upp...

Del 10 (av 13)
  Tankarna snurrade runt i huvudet med blixtens hastighet. Jag hade ont om tid. Han kunde komma tillbaka när som helst.
  Jag tog sats och högg.
  I samma stund som yxan klev genom träet hördes ett vrål utifrån. Ett plågat djuriskt läte. Någon hade våldsamt ont.      
   Plötsligt insåg jag något fruktansvärt. Mannen hade kanske stått utanför dörren. I så fall hade jag nog träffat honom med yxan! 
   I fantasin såg jag en bild av den vildsinta mannen med blodet sprutande ur jacket i hans skalle.
   Jag fick nästan panik, men tvingade mig att lugna mig. Han var minst ett huvud längre än jag. Alltså kunde jag omöjligen ha träffat så högt. Snarare hans bål eller mage.
  Men på något sätt blev jag inte ett lugnare av tanken att yxan satt i hans bröst i stället.
   Han gallskrek utan uppehåll. In i skriket blandades blodisande morrningar. 
   Jag samlade det lilla mod jag hade kvar, böjde mig fram och kikade ut genom hålet som jag hade lyckats hugga i dörren. Det var mörkt men inte kolsvart. Gatlyktan nådde en bit in på tomten. Precis utanför skymtade en mörk gestalt.
   Men vad gjorde han? Det såg märkligt ut. Som en vild ryckig ... dans?    

Del 11 (av 13)
Mannen snodde runt ett halvt varv. Då såg jag varför han gallskrek som en stucken gris.
   En svart lurvig jättehund hade bitit sig fast i hans ena arm! Av skriket att döma hade de vassa tänderna pressat sig rakt igenom hans jacka. Det gjorde säkert vidrigt ont.
   Mannen försökte sparka på hunden men den undvek skickligt hans kängor och bet sig ännu hårdare fast.
   Jag var rädd att hans arm skulle gå av. Varför kom inte någon och stoppade hunden? Det var absolut Kims jättehund. Men var var han?
   Det såg illa ut. Mannen vinglade och föll. På marken var han hjälplös. Hunden kunde bita honom tills det inte var mycket kvar av honom.
   Hjärtat bankade hårt. Jag insåg att jag måste agera och det måste ske snabbt. 
   Jag hade inga garantier på att hunden skulle sluta bara för att jag dök upp. Risken fanns att den i stället skulle attackera mig.
   Att berätta för hunden att jag kände dess husse, var knappast gångbart. Ilskna hundar lyssnar inte på sådana argument.
   Mannen skrek allt högre.    
   Jag höjde yxan och högg mot dörren. Hålet blev nu lagom stort så att jag kunde sticka ut handen. Med lite tur satt nyckeln kvar i dörren.
   Jag trevade en stund. Yes!
   Med yxan stadigt mellan händerna klev jag ut.
   Synen framför mig fick mig att studsa till ...         
         
del 12 (av 13)
Mannen låg blodig på marken, med hunden över sig. Bakom dem stod Kim. Han lutade sig lugnt mot ett träd och gjorde absolut ingenting för att stoppa hunden.
   Just då fick den syn på mig. Den morrade blodisande. 
   Jag höjde yxan med darriga händer. Inte tror jag att jag skulle klarat av att använda den, men något var jag tvungen att göra.
   Först då blev det liv i Kim.
   - Stanna! röt han. Ligg!     
   Hunden lydde.
   - Vad fan håller du på med? fortsatte Kim.
   Hans blixtrande ögon stirrade på mig.
   - Jag?!
   - Ja! Är du inte klok? Först slår du sönder vårt förråd. Och nu hotar du min hund med en yxa.
   Först blev jag bara snopen. Sedan flammade ilskan upp.
   - Men hallå! Jag blev inlåst och din hund gick till attack. Nåt var jag ju tvungen att göra.   
   - Schyst, sa Kim ett hånflin. Så du hjälper en tjuv?
   - Men din hund var ju på väg att bita ihjäl honom!
   Kim ryckte på axlarna.
   - Och?
   Jag bara glodde. Han var ju inte klok...

del 13 (av 13)
Just då reste sig mannen. Till min stora förvåning log han brett medan han vinkade med handen i luften.
   - Hej, jag är Kims pappa. Jag skakar inte hand med dig för då får du ketchup på kläderna.
   - Ketchup?
   - Blod är svårare att få tag på.
   Han tog av sig den solkiga jackan. Under den hade han vadderade skydd. Sådana hade jag sett på tv vid träning av polishundar.     
  - Kim och jag brukar spela rollspel när vi har tråkigt, fortsatte han. Och Fire tycker att det är kul.
   Han klappade jättehunden som svansade runt sina hussar med piskande svans.
   - Vi sågs ju i redan går kväll, fortsatte han. Den där vålnaden
du såg var jag, hehe. Och Fire spelade sin roll som ett skogsmonster riktigt väl, eller hur?
   Han flinade!
   Jag skakade på huvudet.
   Det måste vara något fel på dem, tänkte jag. Båda två.   
   - Du blev väl inte sur? frågade Kim.
   - Vad tror du? fräste jag. Det här var det sjukaste jag har varit med om! Ni skrämde vettet ur mig i går och i kväll var jag inte långt ifrån att döda din hund!
   - Du hade inte klarat av att slå med yxan, påstod Kim.
   Men jag sprang iväg. Ilskan kokade inom mig så jag höll på att explodera. Hjärnan ältade om och igen en enda fråga, som en skiva som hade hakat upp sig:      
   Tänk om jag hade slagit hunden med yxan!
   Vems fel hade det varit?    
   SLUT


onsdag 20 september 2017

LABYRINTENS HEMLIGET NOMINERAD TILL SPÅRHUNDEN 2017!




Jag har för fjärde gången blivit nominerad till Svenska deckarakademins barn- och ungdomsdeckarpris "SPÅRHUNDEN"! Nu gäller det "Labyrintens hemlighet". Om jag får mitt tredje pris med mig från Bokmässan i Göteborg, avgörs lördagen 30/9. Prisutdelningen äger rum kl 14 på Biblioteks- och berättarscenen i D-hallen. 
   Jag har tidigare vunnit Spårhunden 2006 för "Afrodite och döden" och 2013 för "Eviga glömskans allé". Dessutom blev jag nominerad 2015 för "En farlig vän".


tisdag 6 juni 2017

DITTES MYSTISKA GRANNAR Del 1-12

Del 1
Det var något mystiskt med den gamla trävillan halvvägs nere i backen. Huset hade stått tomt i ett halvår. Folk var nog rädda för att den gamla ägaren skulle spöka och vågade inte köpa huset. Han hade legat död på sitt vardagsrumsgolv i flera dagar innan någon hittade honom.
   Jag hade inga problem med att gå förbi tomten när det var ljust, men när höstmörkret blev allt djupare, har jag tagit andra vägar när jag har rastat Voff om kvällarna.
    Många låter sig luras av Voffs svartprickiga päls och varma bruna ögon. De tror att hon bara är så där vansinnigt snäll som Pongo och hans 101 filmdalmatiner. Visst är hon det, men hon är också en vakthund av rang.
   Jag höll precis på att somna då hennes morrande brösttoner lockade mig fram till fönstret. Hon stirrade stint ut.
   I fullmånens sken jag såg folk som smög utanför den tomma trävillan. Var de inbrottstjuvar? Eller våra nya grannar? Men varför tände de inte?  
   Det verkade skumt, mycket skumt...


Del 2
Medan jag stod och glodde körde en stor flyttbil fram till huset. Alltså måste det vara de nya grannarna som smög därute.
    Fortfarande hade de inte tänt en enda lampa. Men gatlyktorna  skickade gula strålar genom mörkret och lyste upp det fläckvis.
    Bilen stannade bara ett par meter ifrån ingången. De började bära in prylar.
    Shit!
    Jag kvävde mitt skrik och bara stod och gapade.
    Vad var det för något?  
    Ett människoskelett dinglande från en ställning. Trofésköldar med läskiga rovdjur med stora vassa huggtänder.
    Ännu märkligare blev det när de kom bärande på tunga långsmala lådor. Jag försökte intala mig själv att de var flyttlådor, men de liknade faktiskt likkistor.
    Medan jag stod och spionerade tröttnade Voff. Hon tryckte nosen mot dörrspringan för att markera att hon ville ut. När jag inte reagerade skrapade hon med tassen på dörren.
   En promenad var otänkbar, jag bara släppte ut Voff på bakgården. Sedan huttrade jag i dörröppningen och hoppades att hon skulle pinka snabbt. Det brukar hon göra. Hon älskar min varma säng och har alltid bråttom in igen.
   Om det inte händer något intressant utanför vår tomt förstås. Jag har fått spurta efter henne när hon fått vittring på ett rådjur. 
   Men jag trodde inte att grannarnas flyttlass skulle väcka hennes intresse.
   Så fel jag hade. Så snart hon hade hukat galopperade hon iväg. Raka vägen mot de mystiska grannarna som smög därute i mörkret!

Del 3         
Jag sprang efter. Jag vågade inte ropa på henne. De nya grannarna hade kunnat få för sig att allt inte stod riktigt rätt till med mig om jag hade sprungit förbi  skrikande voffvoffvoff  mitt i natten.

    Voff hade hunnit långt före mig. Hon skällde sina skarpa vaktskall medan hon sprang.
    - Vad i helvete! svor en man.  
    Sedan klipptes Voffs skall av.
    Det blev tyst.       
    Otäckt tyst...
    Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen som om den ville tränga sig ut. Vad var det med Voff?
   Just då sprang jag rakt på någon. En stor man som var mycket längre och kraftigare än jag.
   Jag kände en märklig frän lukt från hans jacka. En blandning av svett, mögel och något som jag inte lyckades identifiera. Ruttet kött?
   Han högg tag i mina armar och höll fast mig i ett järngrepp.
   Jag drog efter andan och vrålade:
   - Hjääälp!


Del 4
Mannen spratt till och släppte greppet.
   - Lägg av! utbrast han. Du väcker ju hela området.
   Just det! Varför trodde han att jag skrek?
   - Var är min hund? flämtade jag.
  - Menar du  dalmatinern? avbröt han.
  Ämen! Hur många hundar hade han sett under den senaste minuten?
   - Ja, svarade jag ändå.
   - Inne i huset.
   Jag blev på min vakt. Försökte han lura mig?
   Först nu tittade jag på honom mer noga. Den uppfällda luvan dolde hans hår, men genom mörkret kunde jag skymta hans ansikte. Det var grovt och kantigt med rynkig läderhud som om han hade vistats mycket i solen. Ögonen var bara smala springor och tänderna lyste kritvita genom mörkret när han flinade.
   - Gå in och hämta den, fortsatte han.
   Jag försökte hålla undan paniken. Det lät definitivt som en fälla.
   Medan jag stod och tvekade hördes det ett skall. Det kom inifrån huset.
   Halsen snörpte ihop sig.
   - Voff! ropade jag. Voff! Voff!
   Mannen såg lite konstigt på mig.
   Det hördes ett nytt skall.
   Nu tvekade jag inte längre. Jag sprang mot huset. Ytterdörren stod på glänt och jag ryckte upp den. Sedan stannade jag tvärt.
   Hallen med den mäktiga takhöjden var tom. Inte ett spår av liv någonstans.




Del  5

- Voff! ropade jag igen.
   Först hördes klapprande klor mot golvet. Sedan dök Voff upp framför mig ivrigt viftande på svansen. Hon hoppade mot mig och slickade mig i ansiktet.
   Jag kände lukten av rökt kött ur hennes andedräkt  innan jag puttade ner henne. Hon fortsatte att dansa runt mig som om vi inte hade setts på ett år, men vände sig sedan om för att springa iväg igen.


   Jag högg tag i hennes nackskinn.
   - Nähä du! Nu ska vi hem.
   Plötsligt fylldes tystnaden av steg. Jätten med läderhud hade nu med sig hela familjen. En tjej i min ålder, en lite äldre kille och en kvinna som såg väl gammal ut för att vara deras mamma.  Snarare mormor eller farmor.
   Alla var långa och kraftiga. Jag är lite längre än de flesta tjejerna i min klass, men jag kände mig liten bredvid dem. Tjejen, som var kortast, var huvudet längre än jag.
   Alla tre hade svarta jeans och svarta jackor med uppdragna luvor. Och om mannen med läderhuden hade vistats för mycket i solen så var det tvärtom med resten av familjen. Det var likbleka.
   Typ vampyrer, tänkte jag igen och rös.



Del 6


   - Eh ... Jag ska inte störa mer, mumlade jag. Ni har väl mycket att göra. Ni vill väl bli klara innan ...
  Jag avbröt mig tvärt.
  Innan solen stiger upp, hade jag tänkt säga.
  Som om jag trodde att de var vampyrer.
   - ... alltså, vi måste gå, men vi lär väl ses.
   Jag försökte låta naturlig.
   Varför sa de inget?
   Det var obehagligt med den tunga tystnaden. Med ett fast grepp om Voffs nackskinn tog jag ett steg mot ytterdörren.
   - Jag går nu, sa jag med darrig röst.
   Efter en stund som kändes som en evighet steg mannen i dörröppningen långsamt åt sidan.
   - Du vet väl att det är farligt att vara ute så här sent, sa kvinnan strängt.
   - Mm, mumlade jag.
   Fast den ödsliga mörka vägen hem kändes tusen gånger tryggare än deras hus.
   - Var försiktig, sa killen och flinade. Man vet aldrig vad som kan hända.
   Jag blev kall. Det lät som en hotelse. Jag längtade hem till mitt trygga rum bakom lås och bom. Gärna med vitlök hängande över dörren och fönstret...


Del 7

   Vi klev ut i mörkret. Först när jag var säker på att Voff inte skulle springa tillbaka släppte jag henne lös.
   Vägen var upplyst men skogen var kusligt mörk. Buskarna som kantade vägen såg ut som läskiga vålnader när de gungade sakta i vinden. 
   Voff lunkade hemåt före mig, men stannade plötsligt. Hon stirrade på något framför oss, dovt morrande.
   Vi var inte långt hemifrån. Jag kunde redan skymta det gula ljuset från vår utebelysning mellan växtligheten.

   Jag spanade åt samma håll men såg absolut ingenting. Men Voff fortsatte att morra och stod stel som en staty med svansen rakt uppe i luften.
   Sedan hörde jag plötsligt något. Ett märkligt tjof-tjof-tjof. Som en jättefågel som kretsade i luften på låg höjd rakt framför oss.  Kvistar prasslade och bröts, sedan hördes det en duns.
   Något rörde sig med tunga steg rakt mot oss.
   En stor skugga dök upp bakom buskarna.
   Jag gallskrek...

Del 8
... men tystnade när jag såg vem det var. Den unga killen från huset som jag nyss hade flytt ifrån!    Hur kunde han stå framför mig?
   - Skrämde jag dig? frågade han med ett flin i ansiktet.
   Är han dum eller?
   - Typ. Hur hann du före mig?
   - Jag flög.         
   Det konstiga tjof-tjof-tjof-ljudet. Som ... en stor fågel?
   - Ööh...?
   Jag stod bara och blängde.  
   Hans ögon var så mörka att pupillen inte syntes när han tittade tillbaka på mig.
   - Det gör jag när jag jagar.
   Det svartnade för ögonen.
   Shit!
   Han VAR vampyr! På jakt efter ... mig?
   Jag borde fly. Men fötterna var som fastklistrade på marken.
   Voff hade satt sig på vägen och gäspade ljudligt.
   Killen skrattade.    
   - Jag skojar ju bara!
   - Ville du något? frågade jag bryskt.
   - Jag tänkte bara ... det du såg hos oss, bäst att du glömmer det. 
   - Okej ... och varför det då?
   - Du fattar väl att det  är farligt veta för mycket om ...
   Han tystnade och sneglade oroligt bakom sig.

Del 9
   Han fortsatte inte.
   - Om vadå? frågade jag. Och för vem då?
   Han grymtade till.      - Vad tror du?!
   Klockan var mycket, jag var trött och hade ingen lust att gissa gåtor.
   - Absolut ingen aning!
   - För dig - förstås, sa han med hård röst.
   Han vände han sig om och försvann rakt in i skogens mörker. Snart hördes det konstiga tjof-tjof-tjof- ljudet igen.
   Jag kände mig obehaglig till mods och sprang hela vägen hem. Det kändes som om någon kom efter mig men jag vågade inte titta bakåt .       
   Voff och jag lyckades smyga in utan att väcka mina föräldrar fast hon slafsade högljutt i sig en hel skål med vatten i köket innan jag lyckades dra henne med mig upp till mitt rum.
   - Och våga att bli kissnödig igen, muttrade jag när vi la oss.
   Voff somnade på en gång men jag låg och tänkte på vad jag hade varit med om. Hemma kändes allt overkligt. Antagligen var våra grannar hur vanliga som helst. När det är mörkt är det lätt att inbilla sig saker.
   Med den tanken i hjärnan lyckades jag till slut somna.

- Ditte! Ditte!
   Mammas upprörda röst ryckte mig in i verkligheten. Hon ryckte upp min dörr och klev in utan att knacka.
   - Nu ska du få höra något otäckt!

Del 10
 ... Vilken tur att ingen av oss var ute i natt! fortsatte mamma.
    Jag stönade till. Det var ju inte riktigt sant. Vad menade hon ...?
   Men jag hann inte fråga.       
  - Jo, när jag hämtade morgontidningen från brevlådan träffade jag grannen. Han var i upplösningstillstånd. Han hade nämligen hittat ett dött får i vår lilla skogsdunge. Dess kropp var sönderriven och som det såg ut, uppäten - bara den blodiga pälsen och huvudet låg kvar. Det såg ut som om en flock vargar hade gett sig på det. Och så satt skator runt kadavret och pickade i det ... bläh!
   - Öh ... vargar?
   - Ja, de dödar ju får.
   - Men finns ju inte vargar i Stockholmstrakten.
   Däremot finns det mystiska grannar som ser ut som vampyrer, tänkte jag med en rysning.
   - Jo då! Det har hänt att folk sett en och en annan vilsekommen varg till och med i stan. Fast inte en hel flock och det är ju väldigt konstigt.
   - Men hur vet han att det hade hänt just i natt?
   - Han hade gått samma väg med hunden i går kväll och då låg inte kroppen där. Dessutom var blodspåren färska.
   - Hur kom fåret dit? Ingen har får inom vårt villaområde.
   - Ingen aning.
   - Vad gjorde han?
   - Ringde polisen. Du måste lova hålla dig inom bostadsområdet när du rastar Voff. Lova!
   Jag nickade med kalla kårar längs ryggraden. Borde jag berätta vad vi hade varit med om i natt?
   - Jo, mamma ...



Del 11     

- Hjälp! avbröt hon mig. Är klockan redan så mycket? Jag måste iväg på ett möte.

   Hon försvann innan jag hann berätta. Lika bra det. Hon skulle nog trott att jag hade feber och yrade.
   När jag väl skulle cykla till skolan kunde jag inte låta bli att ta vägen förbi de nya grannarnas hus. I dagsljus kan det inte hända något, tänkte jag. Men mina händer på styret darrade när jag kom närmare och stannade på vägen utanför huset.
   På infarten stod en stor lastbil. Två kraftiga karlar höll just på att bära ut en tvåsitssoffa från lastutrymmet mot huset.
   Framför den öppna dörren stod en ljushårig kvinna i jeans och fleecejacka.    På tomten sprang två barn i sexårsåldern. De kastade torra höstlöv i luften och skrattade.
   Var det en familj till som skulle flytta in? Denna familj såg ut helt annorlunda ut än de andra. Inte ett dugg bleka eller läskiga. Ja, de var typ som vem som helst. 
   Just då fick kvinnan syn på mig.
   - Hej! ropade hon. Var det något du ville?
   - Öh .. nä, jag bor därborta ovanför backen och ...
   Jag nickade bakåt.
   - Jaha, du är vår granne! avbröt hon mig.
   - Ja.
   Hon lämnade sin plats vid dörren och vi möttes halvvägs.
   - Moa, heter jag, sa hon. Och barnen heter Liam och Lina. De är tvillingar.
   - Ditte.
   - Du är den första granne jag mött. Häng med in! Jag tänkte fråga dig en sak men jag måste kolla att gubbarna ställer soffan på rätt plats.
   Hon vände sig om och gick in. Jag ställde cykeln vid husväggen och följde efter. Fast tveksamt. Jag kunde inte komma ifrån känslan att det pågick något riktigt skumt här...  



Del 12 (sista delen!)

Huset såg annorlunda ut än i natt. Nu stod det möbler i rummen som syntes från hallen. Det såg trevligt ut, som ett helt vanligt hem med en mäktig hall.
   Moa såg till att soffan kom på rätt plats och vände sig sedan mot mig igen.
   - Jo, det här är väl ett lugnt område? Så sa mäklaren i alla fall.
   Jag tänkte på det sönderrivna fåret och kusliga typerna som bodde i samma hus som hon. Det hade varit lugnt - innan de kom.
   - Ja, typ... öh... Jag träffade resten av ... eh din familj i går kväll och öh ...
   - Min familj? avbröt hon mig. Vi var inte här i går. Det är först nu vi flyttar in.
   Jag glodde på henne.
   - Me-men ... de höll ju på att flytta in i natt.
   Nu var det Moas tur att stirra på mig. Sedan log hon lite prövande.
   - Nu skojar du väl? Huset var tomt när vi kom i morse.
   Det snurrade i huvudet på mig. Det kunde det inte vara! Jag hade ju träffat den andra familjen i natt.
   - Fast det luktade väldigt konstigt, fortsatte hon. Ruttet och äckligt. Vi har fått vädra hela morgonen. Var det några här i går, menar du?    

   Det snurrade i huvudet.  
   - Eh ... jag måste gå, mumlade jag.
   Jag flydde ut. Moa ropade efter mig.
   - Men hallå, vad menar du?     Det blev ingen skola för mig. Jag cyklade hem igen.
   Jag kände mig sjuk. Vad sjutton hade jag varit med om i natt?        
   En sak var säker. Moa och hennes familj skulle inte få några fler besök av mig. Jag visste inte hur jag skulle förklara det som jag hade sett i natt. 
   Men jag tänkte hålla koll på nyheter om rivna, döda får. I så fall skulle jag bli tvungen att göra ett försök att berätta om min konstiga natt. Sedan var det en annan sak om någon någonsin skulle tro mig.

SLUT