följ Dittes spännande äventyr...

Jag kröp ihop i väntan på att dörren skulle slitas upp. Hjärtat bankade hårt i bröstet och jag badade i svett.
Vad skulle jag göra? Kasta mig ut och springa allt vad jag orkade? Hade jag en chans att komma undan? Och framför allt, skulle Voff följa efter mig?
Det hände inget.
Till slut stod jag inte ut.
Jag tryckte ner handtaget med darrig hand och öppnade dörren på glänt så att jag kunde kika ut.
Köket var tomt!
Men det hördes steg längre bort i huset. Vad det än var som hade kraschat hade det varit i ett annat rum.
Vi hade haft sagolik tur! De hade gett sig iväg just då Voff gav till sitt skall och därför inte hört något.
Jag öppnade dörren lite till. På diskbänken låg något stort och oformligt. Voff sniffade ljudligt i luften men jag kände kväljningar i halsgropen. Det luktade vidrigt. Gamla sopor. Och kadaver, precis som i källaren. Fast i husvärmen kändes stanken ännu tydligare.
Nu gällde det att skynda på.
Dessvärre var jag tvungen att passera den stinkande klumpen.
Jag tog ett hårt grepp om Voffs halsband och steg ut. Men jag kunde inte slita blicken ifrån den slemmiga massan.
Just när jag skulle passera den rörde den sig plötsligt ...

och forts...

....Voff reagerade ögonblickligen när stegen klampade in i köket och morrade dovt. Jag slöt handen runt hennes nos och väste åt henne att hålla tyst. Hon fick inte skälla nu!
Till slut gav hon upp och satte sig ner. Först då vågade jag släppa mitt grepp. Hennes missbelåtna smackande lät högt i mina öron. Hoppas de inte hör henne!
Stegen stampade omkring i köket. Letade de efter något?
Någon?
Mig?!
Jag stod inne i städskrubben med bultande hjärta och en växande känsla av obehag. Tänk om någon öppnade dörren!
Det som jag tidigare hade sett av husets ägare lockade inte direkt till ett spontant kaffekalas. Den spöklika figuren med vitt ansikte och rödsprängda ögon som skrek så blodisande. Och den konstiga figuren med likblekt ansikte och munkkåpa. Ett möte med dem var inget jag drömde om.
Voff stampade otåligt. Hon började tröttna på att sitta instängd i en skrubb. Hon gjorde några lätta ryck mot dörren men jag höll hårt i hennes halsband och drog henne tillbaka.
En plötslig krasch fick mig att hoppa högt. Voff blev lika rädd som jag. Hon gav till ett skall innan jag hann hindra henne.
Vi var avslöjade! ....

forts.

... En dörr smällde igen någonstans inne i huset. Sedan hörde jag steg.
Det var inte bara en person, utan minst två, kanske tre. Och de var på väg mot köket!
Visserligen var jag nästan framme vid fönstret. Men det skulle ta några sekunder att lyfta Voff upp på diskbänken, klättra efter henne och några sekunder till att öppna fönstret och hoppa ner. Och hur skulle jag göra? Det var lång ner till marken, om jag mindes det rätt. Skulle hoppa ner med henne i min famn eller kasta ut henne? Tänk om hon bröt benen eller jag landade på henne!
Jag förlorade många dyrbara sekunder med min tvekan. För många.
Chansen gick förbi. Stegen var alldeles nära nu.
Varningsklockorna dånade som en kyrkklockor i mitt huvud. Jag kunde inte bara stå kvar.
I panik flydde jag till städskrubben och bad en stilla bön att den inte var belamrad med prylar.
Jag blev bönhörd och drog in min motsträviga hund och stängde snabbt dörren efter oss.
Inte en sekund för sent. De tunga stegen klampade rakt in i köket...

forts..

Jag gjorde mitt bästa, men det var inte lätt att smyga tyst med en hund som stretade uppför trappstegen mot dörren. Den stod lite på glänt. Med en kraftansträngning fick jag Voff att stå still en stund så att jag kunde kika in.
Framför mig öppnade sig ett kök. Det fanns inga gardiner i fönstret, så i ljuset från gatlyktan utanför fick jag en hyfsad bild av rummet. Jag spanade ängsligt genom dunklet men det var ingen där. Dessvärre såg jag ingen altandörr. Fönstret var vår enda väg ut.
Jag klev in med Voff efter mig.
Köket hade nog aldrig renoverats. Den grådaskiga korkmattan var så sliten framför spisen och diskbänken att man kunde skymta träplankorna under den. Skåpen var blåmålade och nådde ända upp till taket. Vid fönstret stod ett repigt bord mellan pinnstolar. Det låg inga prylar framme, jag såg inga tecken på att någon bodde i huset.
Och ändå...
Längre in i huset hörde jag ett svagt brummade ljud.
Nu gällde det att skynda på. Jag hade inte många steg kvar till fönstret då det plötsligt hände något...

forts...

...Jag försökte låta bli att gripas av panik i mörkret. Men det var inte lätt. Tanken på att en kuslig skepnad hade låst in oss i den stinkande källaren var outhärdlig.
Jag försökte resonera förnuftigt. Det finns inga spöken. Och dessutom kan väl inte ett spöke smälla igen dörren? Eller?
Men jag vet inte om min bild av spöken som svävande genomskinliga varelser stämmer med verkligheten... eller typ...
Voff stampade otåligt bredvid mig. Jag insåg att vi måste ta oss ut. Dörren kanske hade bara smällt igen av blåsten.
Jag trevade längs de skrovliga väggarna fram till dörrhandtaget tryckte ner det. Sedan kom besvikelsen. Dörren var låst!
Voff piskade med svansen mot mitt ben och nosade ivrigt i dörrspringan. Hon undrade väl varför vi inte klev ut.
Men jag svalde tårar. Vad gör jag nu?
Plötsligt såg jag svagt ljus i ögonvrån. Längre inne i gången kunde jag ana konturerna av en trappa.
Jag tvekade. Trappan ledde rakt upp till huset. Men å andra sidan, om vi stannade kvar skulle vi ruttna som kadavret som Voff hade glufsat på.
Med kväljningar i halsen högg jag tag i Voffs halsband och började dra henne efter mig mot trappan...

det blir bara värre...

... Den skakade. Jag var rädd. Det jag hade framför mig kunde vara vad som helst. Jag hade dåliga erfarenheter från en tävling på en fest. Vi skulle med förbundna ögon försöka gissa vad som fanns i skålar som vi stoppade i våra händer i. Det var precis samma känsla nu. Skulle det vara något stickigt eller sörjigt? Eller ännu värre, stinkande slemmigt som fick min kompis Jo att kräkas då?
Stegen närmade sig snabbt. Jag kunde inget annat än chansa.
Jag böjde mig ner. Sedan kom lättnaden. Eftersom Voff har legat i min säng sedan hon kom till oss som en liten valp, kände jag genast igen hennes sträva päls. Men vad höll hon på med?
Det glufsande slafsandet. Stanken som stack i näsan.
Jag fick kväljningar.
Hon åt ruttet kött! Säkert något kadaver.
Mer ville jag inte veta. Tur att jag inte såg något!
Dessutom hade jag ett mer akut problem. Stegen hade nått fram.
I samma stund såg en skymt av en skepnad med uppfälld luva i dörröppningen. Sedan kom ett kraftigt ljud som fick mig att hoppa till. Medan ekot fortfarande ringde i öronen vällde mörkret över mig som tjära.
Källardörren hade slagit igen. Voff och jag fångna var som råttor i en bur!

spänningen stiger...

... Det rasslade i gruset.
Någon var på väg mot källaren!
Jag var glad att jag inte hade hunnit tända lampan, ljuset skulle ha avslöjat mig.
Samtidigt var inte glädjen långvarig.
Jag insåg en sak.
Voff är busig, men hon är samtidigt en vakthund av rang.
Om hon nu höll till någonstans i källaren, skulle hon ge ifrån sig ett skall så snart någon som hon inte kände klev in.
Nu måste jag hitta henne. Men jag hade bara ett par sekunder på mig!
Voff, viskade jag i ett sista desperat försök.
Ingen hund kom. Men det var något som rörde sig bara någon meter ifrån mig i dunklet. Och krafsade.
De tunga stegen närmade sig källaren.
Jag var tvungen att chansa. Halvblind trevade jag mig fram mot ljudet. Om det inte var Voff som stod framför mig låg jag illa till. Kalla kårar pilade upp och ner längs ryggraden när jag böjde mig ner och sträckte fram ena handen ...