EN FARLIG VÄN Miljöer/fakta

EN FARLIG VÄN             Miljöer/fakta

Boken kan lånas på bibliotek och den finns också som ljudbok.

Den nominerades som första lättlästa bok någonsin för priset "SPÅRHUNDEN" för årets bästa barn- och ungdomsdeckare!

MTM (Myndigheten för tillgängliga medier)har skrivit läsförståelsefrågor till boken. Beställ (gratis) från mig: ritta_jacobsson@hotmail.com  eller klicka på länken En farlig vän: värderingsövningar, diskussionsfrågor, skrivuppgifter och undersök vidare (mtm.se)

                         LITE FAKTA:

VAR: Tuna, Storvreten, Harbro-spåret

HUVUDPERSON: LEO (går i nian) 14 år

ÅRSTID: Höst

INSPIRATIONSKÄLLA: Bl a. en artikel i tidningen om ungdomar som hade tillverkat kemikaliebomber, som de kastade i skolans aula 

Leo har blivit mobbad i sin gamla skola. Familjen flyttar för att Leo ska få det bättre. Han träffar genast grannen/klasskamraten Jonna - en tuff, cool tjej. Leo blir knockad av Jonnas galna idéer. Ibland lite väl galna. Hon ljuger, stjäl och klasskamraterna verkar rädda för henne. Men Leo låter sig ryckas med Jonnas infall utan att ana vilka katastrofala följder deras vänskap kommer att få.

   

En av dammarna vid Harbrospåret i Tumba

"  - Blunda!

   Leo insåg plötsligt att an stod vid ett rangligt räcke framför ett stup. Han tvekade. Bara de två var där.
   - Varför ska jag blunda?
   - För att jag säger det.  
   Han blundade men tittade lite i smyg.
   - Du får inte kolla!
   Det kom för sent. Han hade redan hunnit se Jonna stoppa ner handen i plastkassen. Vad hade hon i den?
   Ett vapen?"

LABYRINTES HEMLIGHET

Boken kan lånas på bibliotek och den finns också som e-bok och som ljudbok. Den nominerades för priset "Spårhunden" för årets bästa barn- och ungdomsdeckare.

LITE FAKTA:

VAR: En stor spöklig herrgård, Branteholm, vid en klippkant ovanför havet i södra Sverige

HUVUDPERSON: Bonussyskonen NIKKI och OLIVER, båda 13 år

ÅRSTID: Sommarlov

INSPIRATIONSKÄLLA: Ungdomsdeckare som jag själv slukade i yngre tonåren. De utspelade sig nästan alltid på sommaren. Ungdomarna tvingades ofta tillbringa sommaren hos någon grinig äldre släkting på en plats långt ifrån kompisar. De innehöll nagelbitande spänning  med mystiska, spökliga händelser (mest) på nätterna. Huvudpersonerna var för nyfikna och kunde inte hålla sig ifrån farliga platser (som de vuxna varnade dem för). De konfronterades med otäcka typer och utsatte sig till slut i livsfara. Böckerna innehöll ofta trånga tunnlar, mörka grottor och igenvuxna labyrinter där man lätt kunde gå vilse.

   Om allt detta som fängslade mig så mycket när jag läste att jag kunde glömma tid och rum skrev jag "Labyrintens hemlighet".        

Kort om INNEHÅLLET: 

Nikki och Oliver tvingas bo hos en gammal släkting på herrgården Branteholm. Omgivningen är spännande, men de är strängt förbjudna att vistas i delar av herrgården. Framför allt varnas de för att försöka ta sig in i den igenvuxna - livsfarliga - labyrinten vid klippkanten. 

   Men snart börjar det hända märkliga saker. Någon smyger omkring på herrgårdens ägor på nätterna. Mörka skuggor rör sig i rummen där ingen får vistas. Och mystiska ljus blinkar - mitt i den oigenomträngliga labyrinten.          

  Inne i rummet var allt murrigt och mörkt. Tapeterna, golvet och möblerna. Utanför fönstret bredde labyrinten ut sig som en jättelik skugga på klippan. I dess bortersta hörn lyste ett svagt ljus mellan buskarna. Det flackade inte, utan brann med ett stadigt sken.

  - Det är nån inne i huset, viskade Oliver.

  Varför han viskade visste han inte. Ingen kunde ändå höra dem.

  - Det kan vara ... ett spöke, sa Nikki med låtsasskrämd röst.

  Just då slocknade ljuset. Trots att Nikki skojade kände Oliver en ilning längs ryggraden. Natten förvandlade buskarna till skuggor som rörde sig långsamt som i en mardröm. Det var något kusligt över den mörka labyrinten. Den ruvade på en hemlighet. Någon hade dött där...   

MAX UTE I KYLAN

Boken kan lånas på bibliotek och den finns också som ljudbok.

MTM (Myndigheten för tillgängliga medier)har skrivit diskussionsfrågor och skrivövning till boken. Beställ (gratis) från mig: ritta_jacobsson@hotmail.com  

LITE FAKTA:

VAR: Segersjö, Tumba

HUVUDPERSON: MAX (går i nian) 15 år

ÅRSTID: Senhöst

INSPIRATIONSKÄLLA: Ungdomar som tvingas byta skola pga föräldrars skilsmässa, hur svårt det kan vara att få nya kompisar och bli accepterad i ett sammansvetsat gäng. Och så en artikel i tidningen om en hockeyturnering som kraschade då alla lag smittades av vinterkräksjuka.       

Kort om INNEHÅLLET: 

Max liv suger. Hans mamma har stuckit, han har inga kompisar i sin nya skola. Dessutom blir han utkastad ur hockeylaget. Men det vågar han inte berätta för sina föräldrar utan gömmer sin hockeytrunk i  det spökliga källarförrådet och vandrar ensam gata upp och gata ner ute i kylan då han skulle varit på träning.

Så småningom får Max en chans att få spela i ett nytt hockeylag. Men det blir svårare än han tror. I området där Max bor börjar någon stjäla från ensamma pensionärer. Och en kväll ser Max något han inte borde se. Hur långt är Max beredd att gå för att få nya vänner? 

 

Stegen ekade i gången,
men upphörde plötsligt.
Varför sa de ingenting?

Hjärtat bultade.
Jag svettades i mina varma kläder.
Varför gick de inte raka vägen
till sitt förråd? Hade de sett mig?
Nätdörren till vårt förråd hade glidit igen.
Men den som kom närmare skulle se
att dörren inte var låst.

Känslan av att något inte stämde blev starkare.
De kanske var några sjuka typer
som gillade att plåga folk.
Kanske höll de på som bäst att planera
hur de skulle tortera mig.

Jag höll på att kräkas vid tanken.
Varför flydde jag inte när de kom!
Ingen visste var jag var.
Pappa skulle aldrig leta efter mig i källaren.

DITTE I SKRÄCKENS HUS (6 kapitel)

1.

Det var som om himlen brann när jag tittade ut. När jag och Voff en timme senare klev ut hade mörkret rullat in. Vi hade gått en kvart såg jag min ex-pojkvän Linus komma hand i hand med en tjej. De kom rakt mot mig! 
  För att slippa ett pinsamt möte smet jag in på en ödetomt. Där stod ett fallfärdigt hus - ett under att det fortfarande stod kvar mitt bland alla villor.
  Medan jag stod och tryckte bakom buskarna tändes det plötsligt ett ljus därinne. Som en flackande ficklampa. Sedan slocknade det.
  Det var som om någon magisk kraft tog makten över min kropp. Som värsta inbrottstjuven smög jag tyst med blicken riktad mot fönstren. Inte ett ljus någonstans, inte en rörelse.
  Eller ...?
  En låga flämtade till i ett fönster igen och en skugga rörde sig därinne. Eftersom jag stirrade uppåt gick jag rakt på en skottkärra som föll skramlande ner.
  Jag tog skydd bakom en fallfärdig husvagn med Voff efter mig. Hon slickade mig i ansiktet, piskade med svansen och verkade tycka att det var en kul lek. Men jag låg på marken rädd för att den som var därinne skulle öppna fönstret och fråga vad jag gjorde där.
  Det var en tanke som dök upp i också i mitt huvud. Just när jag grunnade på hur jag snabbast skulle ta mig därifrån hörde jag ett kusligt ljud. 
  Det var ett blodisande skri som gick genom märg och ben! Det kom från huset.
  Jag visste att skriket skulle dyka upp i mina mardrömmar om jag inte tog reda på vad det var. Någon kanske behövde hjälp. Men jag vågade inte gå och knacka på. 
  Strax ovanför mitt huvud satt ett fönster. Jag spanade runt i mörkret efter något att stå på. Det enda jag hittade var en ranglig träpall.
  Jag bar den nedanför fönstret och klättrade upp. Det blev väldigt vingligt. Inte blev det lättare av att Voff hoppade upp mot mig. Jag puttade undan henne och ställde mig på tårna för att se in. Jag såg en skymt av rummet. Det var dystert och möblerat med tunga murriga möbler.    
  Just då hördes det kusliga ljudet igen. Ljudet kröp innanför kläderna.
  Mitt på golvet stod en kuslig gestalt böjd över något.

 2.

Jag spratt till och föll, men kravlade mig upp. Nu gällde det att komma därifrån innan jag blev avslöjad. 

  Jag spanade runt i mörkret.
  Voff var borta!
  Ingenting rörde sig. Inte ett spår av en vit hund med svarta fläckar. Det var tyst och stilla. Jag spanade mot huset. Någon rörde sig i ett fönster, men nu högre upp i huset. Det var något konstigt med honom. Han såg inte ut att ha några vanliga kläder. Snarare en munkkåpa.
  Han stod vänd mot trädgården som om han bevakade mig. Hans huvud inramades av en huva men jag såg ett likblekt ansikte skymta fram.
  Jag duckade bakom en husvagn vars fasad täcktes av en grönmöglig hinna.
  Hjärtat bultade i hårda slag.
  Hann han se mig?
  Jag kved till tyst.
  Jag måste härifrån. Men var var Voff?
  - Voff, viskade jag och lyssnade sedan med gråten i halsen.  
  Plötsligt såg jag hennes nos sticka fram från trappan ner till källaren. Hennes ögon lyste mot mig genom mörkret innan hon försvann igen.
  - Voff! väste jag. Kom!
  Ingen hund dök upp.   
  Jag gick nerför källartrappan, tyst smygande. Benen darrade. På sista trappsteget stannade jag. Dörren stod på glänt. 
  Det luktade märkligt. Ruttet.
  Jag öppnade dörren lite till. Den knarrade ömkligt och jag spratt till. Ljudet gick genom märg och ben. Tänk om de uppe i huset hörde det!
  Jag lyssnade med bultande hjärta men när inget hände tog jag några steg in.
  - Voff, viskade jag igen. Kom så får du korv. Godis. Skinka.
  Det brukade hjälpa. Min hund är den glupskaste i hela världen.
  Men inte nu.
  Jag var tvungen att fortsätta.
  Den ruttna stanken blev starkare, ju längre in jag kom.   
  I samma stund rasslade det till i gruset utanför. 
  Någon var på väg mot källaren!
  Jag insåg en sak. Voff är busig, men hon en vakthund av rang. Hon skulle ge ifrån sig ett skall så snart någon som hon inte kände klev in.
  Jag hade bara ett par sekunder på mig att hitta henne!
  Halvblind trevade jag omkring mig. Kalla kårar pilade upp och ner längs ryggraden när jag böjde mig ner och sträckte fram ena handen mot något som rörde sig framför mig. 
  Det kändes som hennes sträva päls. Men vad höll hon på med?
  Stanken som stack i näsan.   
  Jag fick kväljningar.
  Hon sniffade på ett kadaver!
  Just då hade stegen nått fram. Jag såg en skymt av en skepnad med uppfälld luva i dörröppningen. Sedan kom ett ljud som fick mig att hoppa till. Medan ekot fortfarande ringde i öronen vällde mörkret, tjock som tjära, över mig.
  Källardörren hade slagit igen.

3.

Jag  försökte låta bli att gripas av panik i mörkret. Men det var inte lätt. Den mystiska typ hade ju låst in oss i den stinkande källaren.

   Jag trevade längs de skrovliga väggarna fram till dörrhandtaget och tryckte ner det. Låst!

   Voff nosade i dörrspringan och ville ut. Men jag svalde tårar.

   Vad gör jag nu?

   Plötsligt såg jag svagt ljus i ögonvrån. Längre in i gången kunde jag ana en trappa. 

   Jag tvekade. Den ledde rimligen rakt upp i huset. Men å andra sidan, om vi stannade kvar skulle vi snart ruttna som kadavret framför oss.

   Med kväljningar i halsen högg jag tag i Voffs halsband och började dra henne  mot trappan.     

   Dörren stod på glänt. Jag kikade in.

   Framför mig öppnade sig ett kök. Jag spanade ängsligt genom dunklet men det var ingen där. Jag klev in med Voff efter mig.       

   Den grådaskiga korkmattan var så sliten framför spisen och diskbänken att man kunde skymta träplankorna under den. Vid fönstret stod ett långt repigt bord mellan pinnstolar. Det låg inga prylar framme, jag såg inga tecken på att någon bodde i huset.

   Och ändå...

   Det hördes ett svagt brummade ljud.

   Nu gällde det att skynda på.     

   Just då smällde en dörr igen någonstans inne i huset. Sedan hörde jag steg.

   De var minst två, kanske tre. Och de var på väg mot köket!

   Varningsklockorna dånade som en kyrkklockor i mitt huvud. Jag kunde inte bara stå kvar.

   I panik flydde jag till fram till ett högt skåp och bad en stilla bön att den inte var belamrad med prylar.

   Jag blev bönhörd, puttade in min motsträviga hund och stängde snabbt dörren efter oss.

  Inte en sekund för sent. De tunga stegen var framme i köket.

4.

Voff morrade dovt. Jag slöt handen runt hennes nos. Hon fick inte skälla nu!

   Hon krängde i mitt grepp men gav snart upp och satte sig ner. Först då vågade jag släppa henne.   

   Stegen stampade omkring i köket. Letade de efter något? Någon?

   Mig?!  

   En plötslig krasch fick mig att hoppa högt. Voff blev lika rädd och gav till ett skall.

  Jag kröp ihop i väntan på att dörren skulle slitas upp. Hjärtat bankade hårt och jag badade i svett.

  Det hände inget.

  Till slut stod jag inte ut. Jag öppnade dörren på glänt för att kika ut.

  Det var ingen där!

  Men det hördes steg längre bort i huset. Vad det än var som hade kraschat hade det lockat dem som hade varit i köket till ett annat rum.  

  Jag öppnade dörren lite till. På diskbänken låg konstiga stora, oformliga bylten. De såg ut som ruttna kadaver!

   Voff sniffade ljudligt i luften men jag kände kväljningar i halsgropen. Stanken var vidrig.

   Jag smet ut med ett hårt grepp om Voffs nackskinn. Blicken drogs mot den slemmiga massan när jag passerade bänken.

   Ett enda ögonkast räckte. Jag var nära att kräkas. Kadavret kryllade av likmaskar och skalbaggar och i luften surrade feta spyflugor.    

   Plötsligt blev jag medveten om mumlande röster. I rummet bortom köket fick jag en skymt av ett kalt rum med urblekta tapeter. Och precis det jag ville se, en altandörr. Vi smög iväg ditåt. Voff började bli trött på att släpas runt i ett främmande hus och spjärnade emot. 

   Jag böjde mig mot henne.

   Då gick rakt på någon. 

   Det var en av de otäcka figurerna med munkkåpa! Hela han stank förruttnelse. Hans skeletthårda fingrar slöts runt min arm.

   Det hördes mumlande röster längre bort. De var på väg mot oss.

   Altandörren stod lockande nära. Om den var olåst, skulle den bli vår räddning.

   Voff krängde och slet. Han eller det som höll i mig grymtade till och sträckte sig efter henne. Samtidigt lättade greppet om min arm.

   Jag gjorde ett våldsamt ryck, slet mig lös och spurtade iväg med Voff efter mig mot altandörren. Jag högg tag i handtaget och vred upp det.

   Den friska luften strömmade rakt mot mitt ansikte. Voff slank ut och jag skulle just följa efter.

   Då hade de andra hunnit fram. Jag blev omringad och tillfångatagen igen och de släpade mig baklänges över golvet som en säck potatis.

5.

Mitt hopp stod till Voff, att hon sprang hem för att hämta hjälp.

   Dörren stod fortfarande öppen. Det hördes skall från trädgården. Voff skulle inte hämta hjälp, hon tänkte stanna tills jag kom ut.
   Det snörpte till i min hals, men jag svalde mina tårar. Det hände något därute igen. Rasslande steg i gruset blandades i Voffs ettriga skall.   
   Händelserna utanför huset störde mina fångvaktare. Deras grepp om mina armar lättade. Jag slet mig lös. Medan jag galopperade mot den öppna dörren ekade tunga steg på förstukvisten.
    Jag sprang ut mot framsidan, men tvärstannade.
    Mardrömmen bara fortsatte när jag såg männen utanför huset. Deras svällande muskler nästan sprängde jeansen och de dödskalledekorerade skinnjackorna.
   Det snurrade runt i huvudet. Tanken på att kasta sig i armarna på de två och vädja till dem att rädda mig kändes inte lockande.
   De tittade inte ens åt mitt håll utan slog upp ytterdörren och klev in.
   Voff galopperade mot mig och kastade sig med framtassarna mot mitt bröst så våldsamt att jag nästan föll omkull. Hennes tunga for över mitt ansikte och blötte ner mina kinder.
   Men jag vågade inte stå kvar. Jag pilade iväg med Voff i hälarna. Jag sprang allt vad jag orkade hela vägen hem med Voff vid min sida.
   Mamma och pappa skulle blivit sjukt sura om jag hade berättat var jag hade varit så jag smet direkt upp till mitt rum för att slippa ett förhör. 
   Men det var omöjligt att slappna av. Jag kallsvettades när jag tänkte på allt som hade kunnat hända om jag inte hade lyckats fly.
  Samtidigt hade jag svårt att få ihop det hela. Allt hade varit så overkligt - som en mardröm. Vad höll de konstiga mosterklädda typerna på med? Och vad gjorde de två bjässarna i huset?

6.    

    

Efter en natt med mardrömmar rastade jag Voff på vår bakgård och gick sedan iväg mot huset som min hjärna hade döpt till Skräckens hus. Hjärtat bultade vilt, ändå gick jag envist vidare.

   Nästan framme såg jag något konstigt. Polisens blåvita band omgärdade tomten. Och rucklet var borta! Bara en hög svartbrända bjälkar låg kvar på marken som ett minne av att där hade stått ett hus i går kväll.

   Två uniformerade poliser stod vid uppfarten. Den ena vände sig om mot mig.

  - Stopp! Kom inte närmare.  

  - Eh ... vad har hänt?

   Han skakade på huvudet.

  - Det kan vi inte säga. Bäst att du går nu.

  - Bor du i närheten? frågade den andra.

  - Nej, ljög jag snabbt.

  - Gå vidare då, sa han strängt. 

   Medan jag sprang hem, ångrade jag att jag inte hade sagt något om mina skräckupplevelser i går. Kanske borde jag gå tillbaka? Eller ringa polisen?

   Jag bestämde mig för att vänta tills nyheten fanns att läsa ute på nätet.

   Men det dröjde överraskande länge tills jag äntligen såg rubriken.

   Tre lik hittade vid en mordbrand i Tumba.

   Jag läste hela texten två gånger innan jag lyckades ta in texten. De tre döda var  sedan tidigare kända av polisen. De brukade ockupera ödehus där de sedan höll på med rollspel med makabra riter med döda djur.  

   Men denna gång hade de ockuperat fel hus. Huset tillhörde nämligen en ökänd kriminell liga. De tre hade fått sona sitt brott med sina liv, spekulerade man.  

   Det skulle nog stå ännu mer om branden senare. Framför allt efter det att jag hade gett signalement på de två bjässarna som jag hade sett utanför Skräckens hus.

   Jag räknade till tre och sträckte mig sedan efter mobilen. 

 SLUT

 

DITTES MYSTISKA GRANNAR Del 1-12

Del 1
Det var något mystiskt med den gamla trävillan halvvägs nere i backen. Huset hade stått tomt i ett halvår. Folk var nog rädda för att den gamla ägaren skulle spöka och vågade inte köpa huset. Han hade legat död på sitt vardagsrumsgolv i flera dagar innan någon hittade honom.
   Jag hade inga problem med att gå förbi tomten när det var ljust, men när höstmörkret blev allt djupare, har jag tagit andra vägar när jag har rastat Voff om kvällarna.
    Många låter sig luras av Voffs svartprickiga päls och varma bruna ögon. De tror att hon bara är så där vansinnigt snäll som Pongo och hans 101 filmdalmatiner. Visst är hon det, men hon är också en vakthund av rang.
   Jag höll precis på att somna då hennes morrande brösttoner lockade mig fram till fönstret. Hon stirrade stint ut.
   I fullmånens sken jag såg folk som smög utanför den tomma trävillan. Var de inbrottstjuvar? Eller våra nya grannar? Men varför tände de inte?  
   Det verkade skumt, mycket skumt...

Del 2
Medan jag stod och glodde körde en stor flyttbil fram till huset. Alltså måste det vara de nya grannarna som smög därute.
    Fortfarande hade de inte tänt en enda lampa. Men gatlyktorna  skickade gula strålar genom mörkret och lyste upp det fläckvis.
    Bilen stannade bara ett par meter ifrån ingången. De började bära in prylar.
    Shit!
    Jag kvävde mitt skrik och bara stod och gapade.
    Vad var det för något?  
    Ett människoskelett dinglande från en ställning. Trofésköldar med läskiga rovdjur med stora vassa huggtänder.
    Ännu märkligare blev det när de kom bärande på tunga långsmala lådor. Jag försökte intala mig själv att de var flyttlådor, men de liknade faktiskt likkistor.
    Medan jag stod och spionerade tröttnade Voff. Hon tryckte nosen mot dörrspringan för att markera att hon ville ut. När jag inte reagerade skrapade hon med tassen på dörren.
   En promenad var otänkbar, jag bara släppte ut Voff på bakgården. Sedan huttrade jag i dörröppningen och hoppades att hon skulle pinka snabbt. Det brukar hon göra. Hon älskar min varma säng och har alltid bråttom in igen.
   Om det inte händer något intressant utanför vår tomt förstås. Jag har fått spurta efter henne när hon fått vittring på ett rådjur. 
   Men jag trodde inte att grannarnas flyttlass skulle väcka hennes intresse.
   Så fel jag hade. Så snart hon hade hukat galopperade hon iväg. Raka vägen mot de mystiska grannarna som smög därute i mörkret!

Del 3         
Jag sprang efter. Jag vågade inte ropa på henne. De nya grannarna hade kunnat få för sig att allt inte stod riktigt rätt till med mig om jag hade sprungit förbi  skrikande voffvoffvoff  mitt i natten.

    Voff hade hunnit långt före mig. Hon skällde sina skarpa vaktskall medan hon sprang.
    - Vad i helvete! svor en man.  
    Sedan klipptes Voffs skall av.
    Det blev tyst.       
    Otäckt tyst...
    Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen som om den ville tränga sig ut. Vad var det med Voff?
   Just då sprang jag rakt på någon. En stor man som var mycket längre och kraftigare än jag.
   Jag kände en märklig frän lukt från hans jacka. En blandning av svett, mögel och något som jag inte lyckades identifiera. Ruttet kött?
   Han högg tag i mina armar och höll fast mig i ett järngrepp.
   Jag drog efter andan och vrålade:
   - Hjääälp!

Del 4

Mannen spratt till och släppte greppet.

   - Lägg av! utbrast han. Du väcker ju hela området.
   Just det! Varför trodde han att jag skrek?
   - Var är min hund? flämtade jag.
  - Menar du  dalmatinern? avbröt han.
  Ämen! Hur många hundar hade han sett under den senaste minuten?
   - Ja, svarade jag ändå.
   - Inne i huset.
   Jag blev på min vakt. Försökte han lura mig?
   Först nu tittade jag på honom mer noga. Den uppfällda luvan dolde hans hår, men genom mörkret kunde jag skymta hans ansikte. Det var grovt och kantigt med rynkig läderhud som om han hade vistats mycket i solen. Ögonen var bara smala springor och tänderna lyste kritvita genom mörkret när han flinade.
   - Gå in och hämta den, fortsatte han.
   Jag försökte hålla undan paniken. Det lät definitivt som en fälla.
   Medan jag stod och tvekade hördes det ett skall. Det kom inifrån huset.
   Halsen snörpte ihop sig.
   - Voff! ropade jag. Voff! Voff!
   Mannen såg lite konstigt på mig.
   Det hördes ett nytt skall.
   Nu tvekade jag inte längre. Jag sprang mot huset. Ytterdörren stod på glänt och jag ryckte upp den. Sedan stannade jag tvärt.
   Hallen med den mäktiga takhöjden var tom. Inte ett spår av liv någonstans.

Del  5

- Voff! ropade jag igen.

   Först hördes klapprande klor mot golvet. Sedan dök Voff upp framför mig ivrigt viftande på svansen. Hon hoppade mot mig och slickade mig i ansiktet.
   Jag kände lukten av rökt kött ur hennes andedräkt  innan jag puttade ner henne. Hon fortsatte att dansa runt mig som om vi inte hade setts på ett år, men vände sig sedan om för att springa iväg igen.

   Jag högg tag i hennes nackskinn.
   - Nähä du! Nu ska vi hem.
   Plötsligt fylldes tystnaden av steg. Jätten med läderhud hade nu med sig hela familjen. En tjej i min ålder, en lite äldre kille och en kvinna som såg väl gammal ut för att vara deras mamma.  Snarare mormor eller farmor.
   Alla var långa och kraftiga. Jag är lite längre än de flesta tjejerna i min klass, men jag kände mig liten bredvid dem. Tjejen, som var kortast, var huvudet längre än jag.
   Alla tre hade svarta jeans och svarta jackor med uppdragna luvor. Och om mannen med läderhuden hade vistats för mycket i solen så var det tvärtom med resten av familjen. Det var likbleka.
   Typ vampyrer, tänkte jag igen och rös.

Del 6

   - Eh ... Jag ska inte störa mer, mumlade jag. Ni har väl mycket att göra. Ni vill väl bli klara innan ...
  Jag avbröt mig tvärt.
  Innan solen stiger upp, hade jag tänkt säga.
  Som om jag trodde att de var vampyrer.
   - ... alltså, vi måste gå, men vi lär väl ses.
   Jag försökte låta naturlig.
   Varför sa de inget?
   Det var obehagligt med den tunga tystnaden. Med ett fast grepp om Voffs nackskinn tog jag ett steg mot ytterdörren.
   - Jag går nu, sa jag med darrig röst.
   Efter en stund som kändes som en evighet steg mannen i dörröppningen långsamt åt sidan.
   - Du vet väl att det är farligt att vara ute så här sent, sa kvinnan strängt.
   - Mm, mumlade jag.
   Fast den ödsliga mörka vägen hem kändes tusen gånger tryggare än deras hus.
   - Var försiktig, sa killen och flinade. Man vet aldrig vad som kan hända.
   Jag blev kall. Det lät som en hotelse. Jag längtade hem till mitt trygga rum bakom lås och bom. Gärna med vitlök hängande över dörren och fönstret...

Del 7

   Vi klev ut i mörkret. Först när jag var säker på att Voff inte skulle springa tillbaka släppte jag henne lös.

   Vägen var upplyst men skogen var kusligt mörk. Buskarna som kantade vägen såg ut som läskiga vålnader när de gungade sakta i vinden. 
   Voff lunkade hemåt före mig, men stannade plötsligt. Hon stirrade på något framför oss, dovt morrande.
   Vi var inte långt hemifrån. Jag kunde redan skymta det gula ljuset från vår utebelysning mellan växtligheten.
  Jag spanade åt samma håll men såg absolut ingenting. Men Voff fortsatte att morra och stod stel som en staty med svansen rakt uppe i luften.
   Sedan hörde jag plötsligt något. Ett märkligt tjof-tjof-tjof. Som en jättefågel som kretsade i luften på låg höjd rakt framför oss.  Kvistar prasslade och bröts, sedan hördes det en duns.
   Något rörde sig med tunga steg rakt mot oss.
   En stor skugga dök upp bakom buskarna.
   Jag gallskrek...

Del 8
... men tystnade när jag såg vem det var. Den unga killen från huset som jag nyss hade flytt ifrån!    Hur kunde han stå framför mig?
   - Skrämde jag dig? frågade han med ett flin i ansiktet.
   Är han dum eller?
   - Typ. Hur hann du före mig?
   - Jag flög.         
   Det konstiga tjof-tjof-tjof-ljudet. Som ... en stor fågel?
   - Ööh...?
   Jag stod bara och blängde.  
   Hans ögon var så mörka att pupillen inte syntes när han tittade tillbaka på mig.
   - Det gör jag när jag jagar.
   Det svartnade för ögonen.
   Shit!
   Han VAR vampyr! På jakt efter ... mig?
   Jag borde fly. Men fötterna var som fastklistrade på marken.
   Voff hade satt sig på vägen och gäspade ljudligt.
   Killen skrattade.    
   - Jag skojar ju bara!
   - Ville du något? frågade jag bryskt.
   - Jag tänkte bara ... det du såg hos oss, bäst att du glömmer det. 
   - Okej ... och varför det då?
   - Du fattar väl att det  är farligt veta för mycket om ...
   Han tystnade och sneglade oroligt bakom sig.

Del 9
   Han fortsatte inte.
   - Om vadå? frågade jag. Och för vem då?

   Han grymtade till.      

   - Vad tror du?!
   Klockan var mycket, jag var trött och hade ingen lust att gissa gåtor.
   - Absolut ingen aning!
   - För dig - förstås, sa han med hård röst.
   Han vände han sig om och försvann rakt in i skogens mörker. Snart hördes det konstiga tjof-tjof-tjof- ljudet igen.
   Jag kände mig obehaglig till mods och sprang hela vägen hem. Det kändes som om någon kom efter mig men jag vågade inte titta bakåt .  Voff och jag lyckades smyga in utan att väcka mina föräldrar fast hon slafsade högljutt i sig en hel skål med vatten i köket innan jag lyckades dra henne med mig upp till mitt rum.
   - Och våga att bli kissnödig igen, muttrade jag när vi la oss.
   Voff somnade på en gång men jag låg och tänkte på vad jag hade varit med om. Hemma kändes allt overkligt. Antagligen var våra grannar hur vanliga som helst. När det är mörkt är det lätt att inbilla sig saker.
   Med den tanken i hjärnan lyckades jag till slut somna.

- Ditte! Ditte!

   Mammas upprörda röst ryckte mig in i verkligheten. Hon ryckte upp min dörr och klev in utan att knacka.
   - Nu ska du få höra något otäckt!

Del 10  ... Vilken tur att ingen av oss var ute i natt! fortsatte mamma. 

    Jag stönade till. Det var ju inte riktigt sant. Vad menade hon? 

   Men jag hann inte fråga.       

  - Jo, när jag hämtade morgontidningen från brevlådan träffade jag grannen. Han var i upplösningstillstånd. Han hade nämligen hittat ett dött får i vår lilla skogsdunge. Dess kropp var sönderriven och som det såg ut, uppäten - bara den blodiga pälsen och huvudet låg kvar. Det såg ut som om en flock vargar hade gett sig på det. Och så satt skator runt kadavret och pickade i det ... bläh!

   - Öh ... vargar?

   - Ja, de dödar ju får.
   - Men finns ju inte vargar i Stockholmstrakten.

   Däremot finns det mystiska grannar som ser ut som vampyrer, tänkte jag med en rysning.

   - Jo då! Det har hänt att folk sett en och en annan vilsekommen varg till och med i stan. Fast inte en hel flock och det är ju väldigt konstigt.

   - Men hur vet han att det hade hänt just i natt?

   - Han hade gått samma väg med hunden i går kväll och då låg inte kroppen där. Dessutom var blodspåren färska.

   - Hur kom fåret dit? Ingen har får inom vårt villaområde.

   - Ingen aning.

   - Vad gjorde han?

   - Ringde polisen. Du måste lova hålla dig inom bostadsområdet när du rastar Voff. Lova!

   Jag nickade med kalla kårar längs ryggraden. Borde jag berätta vad vi hade varit med om i natt?

   - Jo, mamma ...

Del 11     

- Hjälp! avbröt hon mig. Är klockan redan så mycket? Jag måste iväg på ett möte.

   Hon försvann innan jag hann berätta. Lika bra det. Hon skulle nog trott att jag hade feber och yrade.

   När jag väl skulle cykla till skolan kunde jag inte låta bli att ta vägen förbi de nya grannarnas hus. I dagsljus kan det inte hända något, tänkte jag. Men mina händer på styret darrade när jag kom närmare och stannade på vägen utanför huset.

   På infarten stod en stor lastbil. Två kraftiga karlar höll just på att bära ut en tvåsitssoffa från lastutrymmet mot huset.

   Framför den öppna dörren stod en ljushårig kvinna i jeans och fleecejacka.    På tomten sprang två barn i sexårsåldern. De kastade torra höstlöv i luften och skrattade.

   Var det en familj till som skulle flytta in? Denna familj såg ut helt annorlunda ut än de andra. Inte ett dugg bleka eller läskiga. Ja, de var typ som vem som helst. 

   Just då fick kvinnan syn på mig.

   - Hej! ropade hon. Var det något du ville?

   - Öh .. nä, jag bor därborta ovanför backen och ...

   Jag nickade bakåt.

   - Jaha, du är vår granne! avbröt hon mig.

   - Ja.

   Hon lämnade sin plats vid dörren och vi möttes halvvägs.

   - Moa, heter jag, sa hon. Och barnen heter Liam och Lina. De är tvillingar.

   - Ditte.

   - Du är den första granne jag mött. Häng med in! Jag tänkte fråga dig en sak men jag måste kolla att gubbarna ställer soffan på rätt plats.

   Hon vände sig om och gick in. Jag ställde cykeln vid husväggen och följde efter. Fast tveksamt. Jag kunde inte komma ifrån känslan att det pågick något riktigt skumt här...  

Del 12 (sista delen!)

Huset såg annorlunda ut än i natt. Nu stod det möbler i rummen som syntes från hallen. Det såg trevligt ut, som ett helt vanligt hem med en mäktig hall.

   Moa såg till att soffan kom på rätt plats och vände sig sedan mot mig igen.

   - Jo, det här är väl ett lugnt område? Så sa mäklaren i alla fall.

   Jag tänkte på det sönderrivna fåret och kusliga typerna som bodde i samma hus som hon. Det hade varit lugnt - innan de kom.

   - Ja, typ... öh... Jag träffade resten av ... eh din familj i går kväll och öh ...

   - Min familj? avbröt hon mig. Vi var inte här i går. Det är först nu vi flyttar in.

   Jag glodde på henne.

   - Me-men ... de höll ju på att flytta in i natt.

   Nu var det Moas tur att stirra på mig. Sedan log hon lite prövande.

   - Nu skojar du väl? Huset var tomt när vi kom i morse.

   Det snurrade i huvudet på mig. Det kunde det inte vara! Jag hade ju träffat den andra familjen i natt.

   - Fast det luktade väldigt konstigt, fortsatte hon. Ruttet och äckligt. Vi har fått vädra hela morgonen. Var det några här i går, menar du?    

   Det snurrade i huvudet.  

   - Eh ... jag måste gå, mumlade jag.

   Jag flydde ut. Moa ropade efter mig.

   - Men hallå, vad menar du?     Det blev ingen skola för mig. Jag cyklade hem igen.

   Jag kände mig sjuk. Vad sjutton hade jag varit med om i natt?        

   En sak var säker. Moa och hennes familj skulle inte få några fler besök av mig. Jag visste inte hur jag skulle förklara det som jag hade sett i natt. 

   Men jag tänkte hålla koll på nyheter om rivna, döda får. I så fall skulle jag bli tvungen att göra ett försök att berätta om min konstiga natt. Sedan var det en annan sak om någon någonsin skulle tro mig.

SLUT