onsdag 21 mars 2018

DITTES ÖDESDIGRA MISSTAG Del 1-5 (av 5)


Del 1 (av 5)
Voff och jag tog en tidig kvällspromenad. Jag var klar med läxorna och hade inget annat för mig. Vi följde grusvägen till den högsta punkten där man har utsikt över vår lilla sjö.
   Medan Voff nosade på marken blev jag stående vid vägkanten med blicken uppåt mot den färgsprakande himlen. Det såg ut som om den brann.  
   Plötsligt fick jag en otäck känsla. Någon tittade på mig.
   Jag sneglade över axeln, ville inte visa att jag hade upptäckt att jag var iakttagen. Det gav mig en fördel att kunna fly. Det är bättre att överraska än överraskas.
   Varför jag tänkte så vet jag inte. Det kunde ju bara vara någon som höll sig undan för att hen inte hade lust att snacka mig. Någon som var blyg, eller rädd för hundar och bara väntade på att jag och Voff skulle gå vidare.
   Just då hade Voff nosat färdigt. Hon lyfte på sitt svartprickiga huvud och morrade dovt ...

Del 2 (av 5)

De flesta har respekt för hundar. Med rätta. En hunds bett kan göra riktigt ont. Den som gömde sig bakom buskarna visste inte att Voff är en snäll och lydig hund som inte skulle hoppa på någon utan orsak. Hon bara morrade för att varna mig. Någon var inom vårt revir. Men hon varnade också främlingen: "Du är avslöjad!"

   Den som spanade på oss insåg att det var kört. Buskarnas torra höstlöv prasslade och kvistar knakade när den mörka gestalten plöjde sin väg mot oss på vägen.
  Mitt hjärta bankade oroligt, men jag stod kvar. Det var inte långt till det närmaste huset. I värsta fall kunde jag springa dit efter hjälp.
   Från skuggorna växte fram en figur med svart mantel och en huva uppdragen över huvudet. Hen stannade precis under gatlyktans ljuskägla.            
   Jag fick en chock. Det som skymtade fram under huvans skuggor var inte ett vanligt ansikte. Allt jag såg var bandage och svarta ögon som borrade sig rakt in i mina ...


Del 3 (av 5)

Skepnaden var kraftig och längre än min pappa, och den närmade sig med stora kliv. Den gick ostadigt och vingligt som om den var snurrig i huvudet.

  Jag stod kvar utan att kunna röra mig. Det kändes alltför overkligt. Framför allt kunde jag inte fatta vad det var.
  Var det en människa med bandage runt huvudet?
  Eller var det faktiskt en vålnad? Men spöken finns inte!
  Dess steg var tunga och i högsta grad verkliga.
  Voff satte igång att skälla.
  Förlamningen släppte. Jag skrek, högt och gällt och vände mig om.
  Men för sent. Den var bara några steg bakom mig. Den andades tungt, flåsande...
 
Del 4 (av 5)                    
Hjärnan spann i racerfart. I min högra hand kramade jag Voffs flexikoppeldosa som ett knogjärn. Skulle jag våga?
   Innan jag hann tänka ut ett svar snodde jag runt, riktade ett slag snett uppåt rakt mot det bandagerade huvudet under huvan...        Det blev en fullträff. Varelsen vrålade högt och dråsade ner med en duns. Där blev den liggande.
  Voff drog och slet i kopplet, men jag höll hårt i henne.
  Jag stirrade.
  Hade jag dödat varelsen? 
  I samma stund rullade det fram en svart skåpbil med mörka rutor. Den stannade precis framför oss. Två män klev ur. De öppnade bakdörrarna, högg tag i den mantelklädda på marken och lyfte in honom.
  - Vad gör ni? hann jag fråga.
  Männen svarade inte. De smällde igen bakdörrarna och klev in i bilen. Den rivstartade och försvann. Allt var över på en halv minut.
  Jag lufsade långsamt hemåt och hade svårt att fatta det jag hade sett.
   Männen hade räddat mig.
   Eller...? 

Del 5 (sista delen)
Jag hade svårt att somna. Kvällens händelse malde kvar i tankarna. Någon gång på småtimmarna lyckades jag ändå domna bort.
   På morgonen vaknade jag alldeles för tidigt. Jag låg kvar i sängen och surfade runt på måfå tills en rubrik fångade mitt intresse:
   "Kidnappad miljonär räddad av ett vildsvin!"
   Redan efter halva artikeln började hjärtat dunka hårt i bröstet.
   SHIT!!!
   Jag svor tyst för mig själv medan jag läste resten.

Den mantelklädda, bandagerade gestalten från i går var en kidnappad miljonär!
   Han hade lyckats fly från sina kidnappare tills en ung tjej hade stoppat hans flykt med en käftsmäll. Då hade hans kidnappare tagit fast honom igen. Som tur var hade han fått en ny chans då skåpbilen hade krockat med ett vildsvin. I tumultet hade han flytt på nytt, nu med lyckat resultat. Nu sökte polisen en ung tjej med en dalmatiner.
  Ooops, tänkte jag. Det här kommer inte se bra ut på mitt cv när jag ska söka till polishögskolan.
  Jag fick fundera länge hur jag skulle förklara varför jag hade hjälpt kidnapparna innan jag slog numret till polisen.      
SLUT