onsdag 20 september 2017

LABYRINTENS HEMLIGET NOMINERAD TILL SPÅRHUNDEN 2017!




Jag har för fjärde gången blivit nominerad till Svenska deckarakademins barn- och ungdomsdeckarpris "SPÅRHUNDEN"! Nu gäller det "Labyrintens hemlighet". Om jag får mitt tredje pris med mig från Bokmässan i Göteborg, avgörs lördagen 30/9. Prisutdelningen äger rum kl 14 på Biblioteks- och berättarscenen i D-hallen. 
   Jag har tidigare vunnit Spårhunden 2006 för "Afrodite och döden" och 2013 för "Eviga glömskans allé". Dessutom blev jag nominerad 2015 för "En farlig vän".


tisdag 6 juni 2017

DITTES MYSTISKA GRANNAR Del 1-12

Del 1
Det var något mystiskt med den gamla trävillan halvvägs nere i backen. Huset hade stått tomt i ett halvår. Folk var nog rädda för att den gamla ägaren skulle spöka och vågade inte köpa huset. Han hade legat död på sitt vardagsrumsgolv i flera dagar innan någon hittade honom.
   Jag hade inga problem med att gå förbi tomten när det var ljust, men när höstmörkret blev allt djupare, har jag tagit andra vägar när jag har rastat Voff om kvällarna.
    Många låter sig luras av Voffs svartprickiga päls och varma bruna ögon. De tror att hon bara är så där vansinnigt snäll som Pongo och hans 101 filmdalmatiner. Visst är hon det, men hon är också en vakthund av rang.
   Jag höll precis på att somna då hennes morrande brösttoner lockade mig fram till fönstret. Hon stirrade stint ut.
   I fullmånens sken jag såg folk som smög utanför den tomma trävillan. Var de inbrottstjuvar? Eller våra nya grannar? Men varför tände de inte?  
   Det verkade skumt, mycket skumt...


Del 2
Medan jag stod och glodde körde en stor flyttbil fram till huset. Alltså måste det vara de nya grannarna som smög därute.
    Fortfarande hade de inte tänt en enda lampa. Men gatlyktorna  skickade gula strålar genom mörkret och lyste upp det fläckvis.
    Bilen stannade bara ett par meter ifrån ingången. De började bära in prylar.
    Shit!
    Jag kvävde mitt skrik och bara stod och gapade.
    Vad var det för något?  
    Ett människoskelett dinglande från en ställning. Trofésköldar med läskiga rovdjur med stora vassa huggtänder.
    Ännu märkligare blev det när de kom bärande på tunga långsmala lådor. Jag försökte intala mig själv att de var flyttlådor, men de liknade faktiskt likkistor.
    Medan jag stod och spionerade tröttnade Voff. Hon tryckte nosen mot dörrspringan för att markera att hon ville ut. När jag inte reagerade skrapade hon med tassen på dörren.
   En promenad var otänkbar, jag bara släppte ut Voff på bakgården. Sedan huttrade jag i dörröppningen och hoppades att hon skulle pinka snabbt. Det brukar hon göra. Hon älskar min varma säng och har alltid bråttom in igen.
   Om det inte händer något intressant utanför vår tomt förstås. Jag har fått spurta efter henne när hon fått vittring på ett rådjur. 
   Men jag trodde inte att grannarnas flyttlass skulle väcka hennes intresse.
   Så fel jag hade. Så snart hon hade hukat galopperade hon iväg. Raka vägen mot de mystiska grannarna som smög därute i mörkret!

Del 3         
Jag sprang efter. Jag vågade inte ropa på henne. De nya grannarna hade kunnat få för sig att allt inte stod riktigt rätt till med mig om jag hade sprungit förbi  skrikande voffvoffvoff  mitt i natten.

    Voff hade hunnit långt före mig. Hon skällde sina skarpa vaktskall medan hon sprang.
    - Vad i helvete! svor en man.  
    Sedan klipptes Voffs skall av.
    Det blev tyst.       
    Otäckt tyst...
    Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen som om den ville tränga sig ut. Vad var det med Voff?
   Just då sprang jag rakt på någon. En stor man som var mycket längre och kraftigare än jag.
   Jag kände en märklig frän lukt från hans jacka. En blandning av svett, mögel och något som jag inte lyckades identifiera. Ruttet kött?
   Han högg tag i mina armar och höll fast mig i ett järngrepp.
   Jag drog efter andan och vrålade:
   - Hjääälp!


Del 4
Mannen spratt till och släppte greppet.
   - Lägg av! utbrast han. Du väcker ju hela området.
   Just det! Varför trodde han att jag skrek?
   - Var är min hund? flämtade jag.
  - Menar du  dalmatinern? avbröt han.
  Ämen! Hur många hundar hade han sett under den senaste minuten?
   - Ja, svarade jag ändå.
   - Inne i huset.
   Jag blev på min vakt. Försökte han lura mig?
   Först nu tittade jag på honom mer noga. Den uppfällda luvan dolde hans hår, men genom mörkret kunde jag skymta hans ansikte. Det var grovt och kantigt med rynkig läderhud som om han hade vistats mycket i solen. Ögonen var bara smala springor och tänderna lyste kritvita genom mörkret när han flinade.
   - Gå in och hämta den, fortsatte han.
   Jag försökte hålla undan paniken. Det lät definitivt som en fälla.
   Medan jag stod och tvekade hördes det ett skall. Det kom inifrån huset.
   Halsen snörpte ihop sig.
   - Voff! ropade jag. Voff! Voff!
   Mannen såg lite konstigt på mig.
   Det hördes ett nytt skall.
   Nu tvekade jag inte längre. Jag sprang mot huset. Ytterdörren stod på glänt och jag ryckte upp den. Sedan stannade jag tvärt.
   Hallen med den mäktiga takhöjden var tom. Inte ett spår av liv någonstans.




Del  5

- Voff! ropade jag igen.
   Först hördes klapprande klor mot golvet. Sedan dök Voff upp framför mig ivrigt viftande på svansen. Hon hoppade mot mig och slickade mig i ansiktet.
   Jag kände lukten av rökt kött ur hennes andedräkt  innan jag puttade ner henne. Hon fortsatte att dansa runt mig som om vi inte hade setts på ett år, men vände sig sedan om för att springa iväg igen.


   Jag högg tag i hennes nackskinn.
   - Nähä du! Nu ska vi hem.
   Plötsligt fylldes tystnaden av steg. Jätten med läderhud hade nu med sig hela familjen. En tjej i min ålder, en lite äldre kille och en kvinna som såg väl gammal ut för att vara deras mamma.  Snarare mormor eller farmor.
   Alla var långa och kraftiga. Jag är lite längre än de flesta tjejerna i min klass, men jag kände mig liten bredvid dem. Tjejen, som var kortast, var huvudet längre än jag.
   Alla tre hade svarta jeans och svarta jackor med uppdragna luvor. Och om mannen med läderhuden hade vistats för mycket i solen så var det tvärtom med resten av familjen. Det var likbleka.
   Typ vampyrer, tänkte jag igen och rös.



Del 6


   - Eh ... Jag ska inte störa mer, mumlade jag. Ni har väl mycket att göra. Ni vill väl bli klara innan ...
  Jag avbröt mig tvärt.
  Innan solen stiger upp, hade jag tänkt säga.
  Som om jag trodde att de var vampyrer.
   - ... alltså, vi måste gå, men vi lär väl ses.
   Jag försökte låta naturlig.
   Varför sa de inget?
   Det var obehagligt med den tunga tystnaden. Med ett fast grepp om Voffs nackskinn tog jag ett steg mot ytterdörren.
   - Jag går nu, sa jag med darrig röst.
   Efter en stund som kändes som en evighet steg mannen i dörröppningen långsamt åt sidan.
   - Du vet väl att det är farligt att vara ute så här sent, sa kvinnan strängt.
   - Mm, mumlade jag.
   Fast den ödsliga mörka vägen hem kändes tusen gånger tryggare än deras hus.
   - Var försiktig, sa killen och flinade. Man vet aldrig vad som kan hända.
   Jag blev kall. Det lät som en hotelse. Jag längtade hem till mitt trygga rum bakom lås och bom. Gärna med vitlök hängande över dörren och fönstret...


Del 7

   Vi klev ut i mörkret. Först när jag var säker på att Voff inte skulle springa tillbaka släppte jag henne lös.
   Vägen var upplyst men skogen var kusligt mörk. Buskarna som kantade vägen såg ut som läskiga vålnader när de gungade sakta i vinden. 
   Voff lunkade hemåt före mig, men stannade plötsligt. Hon stirrade på något framför oss, dovt morrande.
   Vi var inte långt hemifrån. Jag kunde redan skymta det gula ljuset från vår utebelysning mellan växtligheten.

   Jag spanade åt samma håll men såg absolut ingenting. Men Voff fortsatte att morra och stod stel som en staty med svansen rakt uppe i luften.
   Sedan hörde jag plötsligt något. Ett märkligt tjof-tjof-tjof. Som en jättefågel som kretsade i luften på låg höjd rakt framför oss.  Kvistar prasslade och bröts, sedan hördes det en duns.
   Något rörde sig med tunga steg rakt mot oss.
   En stor skugga dök upp bakom buskarna.
   Jag gallskrek...

Del 8
... men tystnade när jag såg vem det var. Den unga killen från huset som jag nyss hade flytt ifrån!    Hur kunde han stå framför mig?
   - Skrämde jag dig? frågade han med ett flin i ansiktet.
   Är han dum eller?
   - Typ. Hur hann du före mig?
   - Jag flög.         
   Det konstiga tjof-tjof-tjof-ljudet. Som ... en stor fågel?
   - Ööh...?
   Jag stod bara och blängde.  
   Hans ögon var så mörka att pupillen inte syntes när han tittade tillbaka på mig.
   - Det gör jag när jag jagar.
   Det svartnade för ögonen.
   Shit!
   Han VAR vampyr! På jakt efter ... mig?
   Jag borde fly. Men fötterna var som fastklistrade på marken.
   Voff hade satt sig på vägen och gäspade ljudligt.
   Killen skrattade.    
   - Jag skojar ju bara!
   - Ville du något? frågade jag bryskt.
   - Jag tänkte bara ... det du såg hos oss, bäst att du glömmer det. 
   - Okej ... och varför det då?
   - Du fattar väl att det  är farligt veta för mycket om ...
   Han tystnade och sneglade oroligt bakom sig.

Del 9
   Han fortsatte inte.
   - Om vadå? frågade jag. Och för vem då?
   Han grymtade till.      - Vad tror du?!
   Klockan var mycket, jag var trött och hade ingen lust att gissa gåtor.
   - Absolut ingen aning!
   - För dig - förstås, sa han med hård röst.
   Han vände han sig om och försvann rakt in i skogens mörker. Snart hördes det konstiga tjof-tjof-tjof- ljudet igen.
   Jag kände mig obehaglig till mods och sprang hela vägen hem. Det kändes som om någon kom efter mig men jag vågade inte titta bakåt .       
   Voff och jag lyckades smyga in utan att väcka mina föräldrar fast hon slafsade högljutt i sig en hel skål med vatten i köket innan jag lyckades dra henne med mig upp till mitt rum.
   - Och våga att bli kissnödig igen, muttrade jag när vi la oss.
   Voff somnade på en gång men jag låg och tänkte på vad jag hade varit med om. Hemma kändes allt overkligt. Antagligen var våra grannar hur vanliga som helst. När det är mörkt är det lätt att inbilla sig saker.
   Med den tanken i hjärnan lyckades jag till slut somna.

- Ditte! Ditte!
   Mammas upprörda röst ryckte mig in i verkligheten. Hon ryckte upp min dörr och klev in utan att knacka.
   - Nu ska du få höra något otäckt!

Del 10
 ... Vilken tur att ingen av oss var ute i natt! fortsatte mamma.
    Jag stönade till. Det var ju inte riktigt sant. Vad menade hon ...?
   Men jag hann inte fråga.       
  - Jo, när jag hämtade morgontidningen från brevlådan träffade jag grannen. Han var i upplösningstillstånd. Han hade nämligen hittat ett dött får i vår lilla skogsdunge. Dess kropp var sönderriven och som det såg ut, uppäten - bara den blodiga pälsen och huvudet låg kvar. Det såg ut som om en flock vargar hade gett sig på det. Och så satt skator runt kadavret och pickade i det ... bläh!
   - Öh ... vargar?
   - Ja, de dödar ju får.
   - Men finns ju inte vargar i Stockholmstrakten.
   Däremot finns det mystiska grannar som ser ut som vampyrer, tänkte jag med en rysning.
   - Jo då! Det har hänt att folk sett en och en annan vilsekommen varg till och med i stan. Fast inte en hel flock och det är ju väldigt konstigt.
   - Men hur vet han att det hade hänt just i natt?
   - Han hade gått samma väg med hunden i går kväll och då låg inte kroppen där. Dessutom var blodspåren färska.
   - Hur kom fåret dit? Ingen har får inom vårt villaområde.
   - Ingen aning.
   - Vad gjorde han?
   - Ringde polisen. Du måste lova hålla dig inom bostadsområdet när du rastar Voff. Lova!
   Jag nickade med kalla kårar längs ryggraden. Borde jag berätta vad vi hade varit med om i natt?
   - Jo, mamma ...



Del 11     

- Hjälp! avbröt hon mig. Är klockan redan så mycket? Jag måste iväg på ett möte.

   Hon försvann innan jag hann berätta. Lika bra det. Hon skulle nog trott att jag hade feber och yrade.
   När jag väl skulle cykla till skolan kunde jag inte låta bli att ta vägen förbi de nya grannarnas hus. I dagsljus kan det inte hända något, tänkte jag. Men mina händer på styret darrade när jag kom närmare och stannade på vägen utanför huset.
   På infarten stod en stor lastbil. Två kraftiga karlar höll just på att bära ut en tvåsitssoffa från lastutrymmet mot huset.
   Framför den öppna dörren stod en ljushårig kvinna i jeans och fleecejacka.    På tomten sprang två barn i sexårsåldern. De kastade torra höstlöv i luften och skrattade.
   Var det en familj till som skulle flytta in? Denna familj såg ut helt annorlunda ut än de andra. Inte ett dugg bleka eller läskiga. Ja, de var typ som vem som helst. 
   Just då fick kvinnan syn på mig.
   - Hej! ropade hon. Var det något du ville?
   - Öh .. nä, jag bor därborta ovanför backen och ...
   Jag nickade bakåt.
   - Jaha, du är vår granne! avbröt hon mig.
   - Ja.
   Hon lämnade sin plats vid dörren och vi möttes halvvägs.
   - Moa, heter jag, sa hon. Och barnen heter Liam och Lina. De är tvillingar.
   - Ditte.
   - Du är den första granne jag mött. Häng med in! Jag tänkte fråga dig en sak men jag måste kolla att gubbarna ställer soffan på rätt plats.
   Hon vände sig om och gick in. Jag ställde cykeln vid husväggen och följde efter. Fast tveksamt. Jag kunde inte komma ifrån känslan att det pågick något riktigt skumt här...  



Del 12 (sista delen!)

Huset såg annorlunda ut än i natt. Nu stod det möbler i rummen som syntes från hallen. Det såg trevligt ut, som ett helt vanligt hem med en mäktig hall.
   Moa såg till att soffan kom på rätt plats och vände sig sedan mot mig igen.
   - Jo, det här är väl ett lugnt område? Så sa mäklaren i alla fall.
   Jag tänkte på det sönderrivna fåret och kusliga typerna som bodde i samma hus som hon. Det hade varit lugnt - innan de kom.
   - Ja, typ... öh... Jag träffade resten av ... eh din familj i går kväll och öh ...
   - Min familj? avbröt hon mig. Vi var inte här i går. Det är först nu vi flyttar in.
   Jag glodde på henne.
   - Me-men ... de höll ju på att flytta in i natt.
   Nu var det Moas tur att stirra på mig. Sedan log hon lite prövande.
   - Nu skojar du väl? Huset var tomt när vi kom i morse.
   Det snurrade i huvudet på mig. Det kunde det inte vara! Jag hade ju träffat den andra familjen i natt.
   - Fast det luktade väldigt konstigt, fortsatte hon. Ruttet och äckligt. Vi har fått vädra hela morgonen. Var det några här i går, menar du?    

   Det snurrade i huvudet.  
   - Eh ... jag måste gå, mumlade jag.
   Jag flydde ut. Moa ropade efter mig.
   - Men hallå, vad menar du?     Det blev ingen skola för mig. Jag cyklade hem igen.
   Jag kände mig sjuk. Vad sjutton hade jag varit med om i natt?        
   En sak var säker. Moa och hennes familj skulle inte få några fler besök av mig. Jag visste inte hur jag skulle förklara det som jag hade sett i natt. 
   Men jag tänkte hålla koll på nyheter om rivna, döda får. I så fall skulle jag bli tvungen att göra ett försök att berätta om min konstiga natt. Sedan var det en annan sak om någon någonsin skulle tro mig.

SLUT         












lördag 21 januari 2017

NYTT!!!


Snart får du mer information om min nya spännande ungdomsdeckare "Labyrintens hemlighet" som kommer ut 26 april 2017. Här är det magiska omslaget:

Den gamla herrgården såg ut att växa ur en klippa. Den stod ödsligt som om den ruvade på en hemlighet.