Del 19 av Dittes äventyr

... Vad skulle jag göra? Altandörren stod lockande nära. Skulle jag hinna slita mig lös och springa ut utan att han fick tag på mig? Han var dubbelt så stor som jag och starkare, men var han lika snabb? Det var värt ett försök.
Jag spände musklerna. Det var nästan som om Voff hade läst mina tankar. Hittills hade hon betraktat oss med huvudet lite på sned som om hon funderade om det var lek eller allvar. Men i samma stund som jag bestämde mig för att fly tog hon ett språng mot min fångvaktare.
Med ett våldsamt ryck slet mig lös och spurtade iväg med Voff mot altandörren. Jag hade bara ett litet försprång. De tunga stegen var strax bakom mig. Om dörren var låst var det kört!
Jag kastade mig över handtaget och vred upp det. Den friska luften strömmade rakt mot mitt ansikte. Voff slank ut före mig och jag skulle just följa efter.
Då hann de ifatt.
De grep tag i mig på varsin sida och släpade mig baklänges över golvet. Mot det stinkande köket ...

Del 18 av Dittes kusliga äventyr

... Jag kämpade allt vad jag kunde för att inte skrika. Jag hade krockat med en av de otäcka figurerna med munkkåpa och likblekt ansikte! Hela han stank förruttnelse. Som kadavret på diskbänken.
Även om jag inte tror på spöken, hade jag börjat misstänka att de som höll till i huset inte var verkliga, men i samma stund som jag krockade med en av dem förstod jag att han - eller det - var högst konkret. Smärtsamt konkret. Han slöt sina skeletthårda fingrar runt min arm. Trots att jag hade jacka på mig jag var säker på att jag skulle få blåmärken.
Samtidigt blev de mumlande rösterna inifrån huset allt starkare. Hasandet av deras steg närmade sig oss. Ytterligare ett bevis på att de var verkliga. Spöken svävar väl i luften?
Mina tankar fokuserade på en enda sak. Flykt. Men hur? Benen bar mig knappt, så rädd var jag.
Det var bara en tidsfråga innan de andra hade hunnit dit.
Altandörren stod lockande nära. Om den var olåst, skulle det kunna bli min räddning.
Voff började kränga i mitt grepp. Han eller det som höll i mig grymtade till och sträckte sig efter hennes halsband. Då släppte han lite på greppet om min arm.
Jag gjorde ett våldsamt ryck för att komma loss.
I samma stund hade de hasande stegen nått dörröppningen...

Del 17

...Jag darrade i hela kroppen av rädsla, spänning och hopplöshet. Vi kunde inte klara oss hur länge som helst.
Det hördes mumlade röster längre inifrån huset. Där skulle de inte stanna i all evighet.
Voff började bli trött på att släpas runt i ett främmande hus och spjärnade emot. Medan jag drog i hennes halsband fick jag skuldkänslor när jag tänkte på vilken fara jag hade utsatt henne för. Visserligen var det hon som hade smitit ifrån mig, men det i sin tur berodde på att jag inte hade haft koll på henne.
Tankarna rusade igenom huvudet medan jag sprang mot det kala rummet. Hjärnan kretsade runt ett enda spår. Räddningen. Men jag var för skärrad för att tänka hur. Jag bara hoppades att lösningen skulle finnas framför mig.
I samma stund fick jag syn på en altandörr. Äntligen en chans att komma ut helskinnad!
Rösterna blev allt starkare. Det var uppenbart att de var på väg mot oss.
Jag sneglade i panik bakåt och gick rakt på någon...

forts. del 16 av Dittes äventyr

... Blicken drogs mot massan som rörde sig på diskbänken.
Ett enda ögonblick räckte.
Jag pressade min lediga hand mot munnen för att inte skrika. Eller kräkas. Det var det äckligaste jag någonsin hade sett.
Mitt luktsinne hade gett mig svaret innan jag ens hade sett vad som låg där. Det var ett kadaver. Någon gång hade det varit en levande varelse, men det var ett bra tag sedan. Nu kryllade det av likmaskar och skalbaggar. Vad var det för idioter som bar något dött och ruttet in i ett kök! Vad tänkte de göra med det?
Det hade inte legat där när jag kom. Alltså ...
Medan jag stod och försökte låta att kräkas blev jag medveten om ett ljud. Jag kunde inte stå kvar. Men ingen makt i världen fick mig att gömma mig i skåpet igen. De skulle hitta oss snabbare än jag hann säga avslöjad.
Jag spanade runt i panik. Voff klarade inte av att hoppa ner från fönstret, det hade jag redan konstaterat. Jag fick en skymt av ett rum längre bort. Det var kalt med urblekta tapeter.
Vi smög iväg mot det som jag hoppades skulle bli vår räddning. Men risken fanns att vi var på väg in i en fälla...