... Jag kämpade allt vad jag kunde för att inte skrika. Jag hade krockat med en av de otäcka figurerna med munkkåpa och likblekt ansikte! Hela han stank förruttnelse. Som kadavret på diskbänken.
Även om jag inte tror på spöken, hade jag börjat misstänka att de som höll till i huset inte var verkliga, men i samma stund som jag krockade med en av dem förstod jag att han - eller det - var högst konkret. Smärtsamt konkret. Han slöt sina skeletthårda fingrar runt min arm. Trots att jag hade jacka på mig jag var säker på att jag skulle få blåmärken.
Samtidigt blev de mumlande rösterna inifrån huset allt starkare. Hasandet av deras steg närmade sig oss. Ytterligare ett bevis på att de var verkliga. Spöken svävar väl i luften?
Mina tankar fokuserade på en enda sak. Flykt. Men hur? Benen bar mig knappt, så rädd var jag.
Det var bara en tidsfråga innan de andra hade hunnit dit.
Altandörren stod lockande nära. Om den var olåst, skulle det kunna bli min räddning.
Voff började kränga i mitt grepp. Han eller det som höll i mig grymtade till och sträckte sig efter hennes halsband. Då släppte han lite på greppet om min arm.
Jag gjorde ett våldsamt ryck för att komma loss.
I samma stund hade de hasande stegen nått dörröppningen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar