...Jag darrade i hela kroppen av rädsla, spänning och hopplöshet. Vi kunde inte klara oss hur länge som helst.
Det hördes mumlade röster längre inifrån huset. Där skulle de inte stanna i all evighet.
Voff började bli trött på att släpas runt i ett främmande hus och spjärnade emot. Medan jag drog i hennes halsband fick jag skuldkänslor när jag tänkte på vilken fara jag hade utsatt henne för. Visserligen var det hon som hade smitit ifrån mig, men det i sin tur berodde på att jag inte hade haft koll på henne.
Tankarna rusade igenom huvudet medan jag sprang mot det kala rummet. Hjärnan kretsade runt ett enda spår. Räddningen. Men jag var för skärrad för att tänka hur. Jag bara hoppades att lösningen skulle finnas framför mig.
I samma stund fick jag syn på en altandörr. Äntligen en chans att komma ut helskinnad!
Rösterna blev allt starkare. Det var uppenbart att de var på väg mot oss.
Jag sneglade i panik bakåt och gick rakt på någon...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar