Jag gjorde mitt bästa, men det var inte lätt att smyga tyst med en hund som stretade uppför trappstegen mot dörren. Den stod lite på glänt. Med en kraftansträngning fick jag Voff att stå still en stund så att jag kunde kika in.
Framför mig öppnade sig ett kök. Det fanns inga gardiner i fönstret, så i ljuset från gatlyktan utanför fick jag en hyfsad bild av rummet. Jag spanade ängsligt genom dunklet men det var ingen där. Dessvärre såg jag ingen altandörr. Fönstret var vår enda väg ut.
Jag klev in med Voff efter mig.
Köket hade nog aldrig renoverats. Den grådaskiga korkmattan var så sliten framför spisen och diskbänken att man kunde skymta träplankorna under den. Skåpen var blåmålade och nådde ända upp till taket. Vid fönstret stod ett repigt bord mellan pinnstolar. Det låg inga prylar framme, jag såg inga tecken på att någon bodde i huset.
Och ändå...
Längre in i huset hörde jag ett svagt brummade ljud.
Nu gällde det att skynda på. Jag hade inte många steg kvar till fönstret då det plötsligt hände något...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar