forts...del 11

...Jag försökte låta bli att gripas av panik i mörkret. Men det var inte lätt. Tanken på att en kuslig skepnad hade låst in oss i den stinkande källaren var outhärdlig.
Jag försökte resonera förnuftigt. Det finns inga spöken. Och dessutom kan väl inte ett spöke smälla igen dörren? Eller?
Men jag vet inte om min bild av spöken som svävande genomskinliga varelser stämmer med verkligheten... eller typ...
Voff stampade otåligt bredvid mig. Jag insåg att vi måste ta oss ut. Dörren kanske hade bara smällt igen av blåsten.
Jag trevade längs de skrovliga väggarna fram till dörrhandtaget tryckte ner det. Sedan kom besvikelsen. Dörren var låst!
Voff piskade med svansen mot mitt ben och nosade ivrigt i dörrspringan. Hon undrade väl varför vi inte klev ut.
Men jag svalde tårar. Vad gör jag nu?
Plötsligt såg jag svagt ljus i ögonvrån. Längre inne i gången kunde jag ana konturerna av en trappa.
Jag tvekade. Trappan ledde rakt upp till huset. Men å andra sidan, om vi stannade kvar skulle vi ruttna som kadavret som Voff hade glufsat på.
Med kväljningar i halsen högg jag tag i Voffs halsband och började dra henne efter mig mot trappan...

det blir bara värre...del 10

... Den skakade. Jag var rädd. Det jag hade framför mig kunde vara vad som helst. Jag hade dåliga erfarenheter från en tävling på en fest. Vi skulle med förbundna ögon försöka gissa vad som fanns i skålar som vi stoppade i våra händer i. Det var precis samma känsla nu. Skulle det vara något stickigt eller sörjigt? Eller ännu värre, stinkande slemmigt som fick min kompis Jo att kräkas då?
Stegen närmade sig snabbt. Jag kunde inget annat än chansa.
Jag böjde mig ner. Sedan kom lättnaden. Eftersom Voff har legat i min säng sedan hon kom till oss som en liten valp, kände jag genast igen hennes sträva päls. Men vad höll hon på med?
Det glufsande slafsandet. Stanken som stack i näsan.
Jag fick kväljningar.
Hon åt ruttet kött! Säkert något kadaver.
Mer ville jag inte veta. Tur att jag inte såg något!
Dessutom hade jag ett mer akut problem. Stegen hade nått fram.
I samma stund såg en skymt av en skepnad med uppfälld luva i dörröppningen. Sedan kom ett kraftigt ljud som fick mig att hoppa till. Medan ekot fortfarande ringde i öronen vällde mörkret över mig som tjära.
Källardörren hade slagit igen. Voff och jag fångna var som råttor i en bur!

spänningen stiger...del 9

... Det rasslade i gruset.
Någon var på väg mot källaren!
Jag var glad att jag inte hade hunnit tända lampan, ljuset skulle ha avslöjat mig.
Samtidigt var inte glädjen långvarig.
Jag insåg en sak.
Voff är busig, men hon är samtidigt en vakthund av rang.
Om hon nu höll till någonstans i källaren, skulle hon ge ifrån sig ett skall så snart någon som hon inte kände klev in.
Nu måste jag hitta henne. Men jag hade bara ett par sekunder på mig!
Voff, viskade jag i ett sista desperat försök.
Ingen hund kom. Men det var något som rörde sig bara någon meter ifrån mig i dunklet. Och krafsade.
De tunga stegen närmade sig källaren.
Jag var tvungen att chansa. Halvblind trevade jag mig fram mot ljudet. Om det inte var Voff som stod framför mig låg jag illa till. Kalla kårar pilade upp och ner längs ryggraden när jag böjde mig ner och sträckte fram ena handen ...

...och fortsätter...del 8

Jag var tvungen att öppna dörren lite till för att kunna ta mig in.
Den knarrade ömkligt och jag spratt till. Det gnisslande ljudet gick genom märg och ben. De uppe i huset måste ha hört det.
Jag lyssnade med bultande hjärta men inget när inget hände tog jag några steg in.
Voff, viskade jag igen. Kom fram nu gumman. Vi ska hem nu. Kom så får du korv. Godis.
Jag tog till alla knep jag kom på för att locka fram henne. Det brukade hjälpa. Min hund är den glupskaste i hela världen.
Men inget hjälpte.
Jag var tvungen att fortsätta.
Den ruttna stanken blev allt starkare, ju längre in jag kom.
Plötsligt hörde jag ett krafsande ljud. Längre inne i källaren såg jag något som rörde sig. Det svaga ljuset utifrån nådde inte så långt in. Jag tvekade en stund, men drog upp ur fickan en liten ficklampa som jag alltid bär med mig. Det fanns risk att de uppe i huset skulle se skenet, hur svagt det än var, men den risken var jag tvungen att ta.
Jag måste hitta min hund!
Jag skulle just tända lampan då jag hörde steg...