...Jag försökte låta bli att gripas av panik i mörkret. Men det var inte lätt. Tanken på att en kuslig skepnad hade låst in oss i den stinkande källaren var outhärdlig.
Jag försökte resonera förnuftigt. Det finns inga spöken. Och dessutom kan väl inte ett spöke smälla igen dörren? Eller?
Men jag vet inte om min bild av spöken som svävande genomskinliga varelser stämmer med verkligheten... eller typ...
Voff stampade otåligt bredvid mig. Jag insåg att vi måste ta oss ut. Dörren kanske hade bara smällt igen av blåsten.
Jag trevade längs de skrovliga väggarna fram till dörrhandtaget tryckte ner det. Sedan kom besvikelsen. Dörren var låst!
Voff piskade med svansen mot mitt ben och nosade ivrigt i dörrspringan. Hon undrade väl varför vi inte klev ut.
Men jag svalde tårar. Vad gör jag nu?
Plötsligt såg jag svagt ljus i ögonvrån. Längre inne i gången kunde jag ana konturerna av en trappa.
Jag tvekade. Trappan ledde rakt upp till huset. Men å andra sidan, om vi stannade kvar skulle vi ruttna som kadavret som Voff hade glufsat på.
Med kväljningar i halsen högg jag tag i Voffs halsband och började dra henne efter mig mot trappan...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar